Sagan om den lilla tomten

Sagan om den lilla tomten: en berättelse av Michael Johansson

Det var kvällen före julafton och i den lilla staden vandrade förväntansfulla barn runt julgranarna. I morgon var det den stora dagen, årets höjdpunkt, då man fick öppna alla stora spännande paket som kommit ifrån moster Agda och farbror Algot, och allt vad de nu hette.
I stadens utkant låg ett vackert vitt hus med blåa knutar och där bodde barnen Oskar och Anna med sin mamma och pappa. Oskar var 7 år och Anna var 6 år och liksom alla andra barn inväntade de morgondagen med iver och spänning. Oskar och Anna hade väldigt gärna velat öppna ett paket eller två på kvällen innan de kröp till sängs för det kliade så i fingrarna på dem. Då de påtalade detta för pappa fräste han åt dem.
­"Ingen rör vid paketen i förväg! Ni skulle bara våga. Jag borde kedja fast er vid sängen i natt så man kan sova lugnt. Marsch i säng med er nu, jag vill inte höra ett ord till om det här."
Deras pappa var nämligen på dåligt humör. Först hade den nyklädda granen vält med pynt och allt och det hade blivit en salig röra på golvet. Efter det hade ljusstakarna åkt i backen samtidigt som han rivit ned gardinstängerna. För att avsluta det hela hade han lyckats tända eld på bordduken när han skulle tända ljusen. Julfirandet kunde inte ha börjat bättre.
Rödögd och utschasad satt pappa nedsjunken i en fåtölj och försökte ta igen sig.
"Skönt jag blev av med ungarna", pustade han innan han somnade med tidningen över ansiktet.

Utanför föll snön och lade sig som ett vitt täcke över hus och hem. Det var mörkt, tyst och stilla och bara det svaga skenet från månen lyste upp gårdsplanen. Plötsligt hördes svaga knarrande fotsteg och så uppenbarade sig en liten figur ur skuggan invid väggen. Det var en liten, liten gubbe. På huvudet bar han en röd luva som matchade hans röda kinder, på kroppen en grå dräkt, på benen gråa byxor och på fötterna ett par pyttesmå träskor. Den lilla gubben var en gårdstomte som bodde under marken och bara kom fram då det närmade sig juletid. Den lilla tomten pulsade fram genom snön runt huset och kom fram till ett av de stora fönstren mot allrummet. Stående på snökarmen kikade han in och fick syn på julgranen som lyste så varmt.
"Ooo, vad vacker den är", tänkte den lilla tomten medan han tryckte sin näsa mot rutan för att komma så nära som möjligt. Efter att ha stått där en stund och beundrat prakten kravlade han ner igen och pulsade tillbaka samma väg han kommit. Nu stod han på trappan och funderade. Han ville gärna gå in till värmen och allt det vackra. Den lilla tomten rättade till luvan på skallen innan han öppnade kattluckan och kröp in. Inne var det varmt och skönt och han insåg att han befann sig i hallen. Den lilla tomten lyssnade på helspänn men då ingenting hördes vågade han sig längre in, ända dit julgranen stod med sitt sken. Han tassade fram till den och satte sig på golvet för att njuta av den i sin prakt, och där satt nu den lilla tomten, i skenet från granen och beundrade den.

Oskar och Anna försökte att somna men hur de än försökte gick det inte. De vred och vände på sig men det var hopplöst. Hur skulle de kunna sova då de visste att alla stora och små och spännande paket låg och väntade på dem under granen? Nej, det gick inte.
"Anna, ska vi smyga upp och titta på paketen en stund?, jag kan inte sova", viskade Oskar.
"Ja, men vi måste se efter att mamma och pappa sover först", svarade Anna.
De tassade upp och gläntade på dörren och fick syn på pappa som mycket riktigt hade sjunkit in i djup sömn. Han snarkade så hela fåtöljen han satt i skakade. Oskar och Anna tassade förbi så tyst de bara kunde medan de hyschade åt varandra. De smög sig igenom det nedsläckta rummet och kom in i allrummet där julgranen stod. Pappa hade lyckats lappa ihop den och nu stod den där och lyste med sitt varma sken.
"Oj, titta vad mycket julklappar vi ska få!", viskade Oskar medan han dreglade av upphetsning då han såg alla paket under granen. De satte sig på huk och började dra fram dem, då Oskar fick syn på ett par pyttesmå träskor som stod på golvet.
"Vad är det här för något? Titta Anna vilka små träskor!"
Anna flyttade ett stort paket inslaget i vackert papper, för att kunna se bättre och där satt plötsligt den lilla tomten och glodde på dem med ilsken min och muttrade.
"Aldrig får man då vara ifred."
Oskar och Anna glodde tillbaka med fåniga miner.
"En...en...liten tom...tomte", stammade Oskar alldeles till sig av förvåning och blinkade med ögonen både en och två gånger.
Innan de hunnit hämta sig från överraskningen hade den lilla tomten slitit åt sig träskorna och försvunnit så kvickt att de inte såg vart.
"Han måste vara här någonstans! Hjälp till och leta Anna!", skrek Oskar medan han grävde bland paketen som flög åt alla håll och kanter. De hade tappat intresset för deras innehåll, för vem brydde sig om julklappar då man kunde få en livs levande tomte istället. Både Oskar och Anna letade fulla av iver.
"Jag ska ha honom i en liten bur, eller i ett koppel och visa upp honom för mina klasskamrater. Jag kommer bli klassens populäraste kille alla gånger!", ropade Oskar.
"Jag vill låna honom av dig!", tjöt Anna medan hon kastade paket huller om buller. "Lova mig att jag får låna honom!"
Plötsligt tändes lampan och där stod pappa sömndrucken och ilsken.
"Vad är det för oväsen härinne?!"
Sedan fick han syn på Oskar och Anna och deras eskapader bland paketen som pappa omsorgsfullt slagit in.
"Vad ini självaste håller ni på med!?"
Pappa var alldeles röd i ansiktet vid det här laget och hade dessutom fått sällskap av mamma också.
"Pappa, det var en tomte här alldeles nyss, och vi försöker hitta honom!", tjöt Oskar och Anna i munnen på varandra.
"Det var den sämsta ursäkt jag någonsin hört! Inte nog med att ni tänkte öppna julklapparna i förväg, ni ljuger er pappa rätt upp i ansiktet också!", sa pappa som nu var riktigt arg.
"Det är bergis pappa, det var en tomte här, med träskor och luva och allt, det är bergis, vi lovar", fortsatte Oskar.
"Nu får det vara nog. Marsch i säng med er omedelbart!", skrek pappa och barnen lommade iväg till sitt sovrum. De kröp ned i sina sängar och på något sätt lyckades de till slut somna omtumlade av kvällens upplevelser.
Pappa och mamma hade lyckats lugna ner sig och släckte lampan och gick och lade sig och efter en stund hördes pappas snarkningar igen. Det blev tyst i huset och bara julgranen lyste. Plötsligt rörde sig en sko i hallen och den lilla tomten kikade ut ifrån sitt gömställe.
"Aldrig får man då vara ifred", muttrade han innan han kravlade sig upp ur skon. Den lilla tomten knatade tillbaka till julgranen och sedan satt han där, i det varma skenet och myste igen, och så slutade dagen före den stora dagen.

Det blev julaftonsmorgon och Oskar och Anna vaknade tidigt. Oskar skuttade upp ur sängen med en våldsam iver.
"I dag ska jag fånga den där löjliga lilla tomten! Jag ska allt visa pappa. Han måste vara kvar någonstans i huset för jag stängde igen kattluckan innan jag gick och lade mig."
"Jag vill också vara med och leta efter honom!", tjöt Anna.
-Ta med håven.
De började leta igenom huset i varje skrymsle och vrå. De öppnade skåpdörrar och de vände upp och ner på hela huset i jakten på den lilla tomten.
"Var kan han vara? Kom fram lilla tomten, kom fram, vi vill bara titta på dig", sa Oskar med fingrarna korsade bakom ryggen.
Samtidigt som de röjde i huset satt den lilla tomten innanför ett råtthål och mumlade med ilsken min.
"Aldrig får man då vara ifred."
Han var väldigt irriterad över barnen som inte förstod att lämna honom ensam.
Pappa hade vaknat och kom in i rummet.
"Vad sysslar ni med?"
"Vi letar efter tomten, pappa. Han måste vara här någonstans!", svarade Oskar.
"Det finns inga tomtar har jag ju sagt åt er. Sluta upp med de där dumheterna", fräste pappa som nu började bli arg igen. Han sjönk ned i en fåtölj och slog upp dagstidningen.
Plötsligt fick Oskar syn på råtthålet och lade sig på mage för att kunna se bättre. Han kikade in i hålet medan han försökte få syn på tomten.
"Vad har du nu dragit in mig i?", fnyste råttan som satt upptryckt mot väggen innanför hålet medan han skräckslaget kastade en blick på tomten bredvid.
"Jag tror jag ser honom! Han är här inne!", skrek Oskar alldeles till sig av upphetsning medan han stack in handen i råtthålet för att fånga den lilla tomten. Ivrigt påhejad av Anna försökte Oskar nu att få tag i honom. Han vispade runt med handen inne i hålet.
"Sluta upp med det där oväsendet, grannarna kan ju tro att ni får stryk!", muttrade pappa som försökte studera nyheterna i tidningen.
"Men pappa, tomten är här, titta han är här inne i hålet, pappa titta!", tjöt Oskar för fullt medan han hade ena armen halvvägs inne i råtthålet. Hans fingrar trevade omkring och kände sig för innan den lilla tomten resolut sköt fram råttfällan som stod uppspänd strax bredvid. Fällan slog igen kring fingrarna på Oskar som tjöt i högan sky innan han drog ut handen.
"Så går det när man är alltför nyfiken", muttrade pappa och vände på ett blad i tidningen.
Oskar hade med Annas hjälp frigjort sig från fällan och hade på nytt stuckit in sina ömmande fingrar i hålet. Nu skulle han bara ha tag i den där lilla tomten.
Handen trevade sig runt innan den slöt sig kring den skräckslagna råttan.
"Pappa, pappa, jag har honom! skrek Oskar och drog ut handen i triumf. "Titta pappa!"
Pappa vred på huvudet och fick syn på Oskar som stirrade rätt in i de skräckslagna ögonen hos en stor slemmig råtta. Anna tjöt till och Oskar tappade råttan som kvickt satte sig i säkerhet.
Pappa skrattade "Vad var det jag sa?"
Oskar lyssnade inte han låg på golvet och för tredje gången stack han in armen ihålet. Nu skulle inte den lilla tomten komma undan.
Den lilla tomten var nu rejält uppretad och i ilskan bet han Oskar i ett finger.
"Aooo, han bet mig!", skrek Oskar och drog ut handen och med följde den lilla tomten.
Nu vrålade Oskar för fullt.
"Pappa, pappa titta, den lilla tomten, titta pappa!"
"Tyst med er ungar, det finns inga tomtar har jag ju sagt!", fräste pappa medan han studerade den oerhört viktiga nyheten om att stadsfullmäktige skulle få två ledamöter till.
Oskar vevade med armen för att bli av med den lilla tomten som envist bet sig fast vid hans finger. Rätt som det var släppte den lilla tomten sitt grepp och for iväg genom luften i en vid båge, rätt emot pappa. Han landade på tidningen och föll ned i pappas knä.
Den lilla tomten tog av sig sin luva och bugade djupt mot pappa som satt alldeles förstummad och bara stirrade på honom.
"Jag ber om ursäkt, allra ödmjukast", sa den lilla tomten, satte på sig sin luva igen och klättrade ned längs pappas ben till golvet. Han pinnade iväg i full fart ut i hallen och slank ut genom ytterdörren som mamma precis hade öppnat.
"Aldrig får man då vara ifred", muttrade han innan han försvann in i ett hål i snön.
Pappa satt och grubblade för sig själv i soffan.
"Tomtar finns ju inte, eller gör de verkligen det?"
"Vi sa ju att det var en liten tomte men du trodde oss inte!", tjöt Oskar och Anna medan de försökte komma över förtreten att han lyckats smita undan.
Den här julaftonen var en julafton de sent skulle glömma och vem vet, kanske den lilla tomten tänkte komma på besök nästa jul igen.

Av: Michael Johansson