Nasse och Trynet går och fiskar
-en berättelse av Michael
Det var lördag morgon och Nasse och Trynet sparkade boll...inomhus. De visste att de egentligen inte fick sparka där men gjorde det ändå. Nasse sparkade bollen över köksgolvet och Trynet passade tillbaka. Nasse klippte omedelbart till och bollen seglade i en vid båge genom luften, träffade pappa gris rätt i skallen innan den damp ner i morgonsoppan med ett plask. Pappa gris tappade morgontidningen och grymtade:
-Nej nu får det vara nog pojkar gå ut och lek istället! Han reste sig ur stolen, gick fram till ytterdörren innan han stannade och rotade fram två metspön ur ett hörn.
Nasse och Trynet glodde nyfiket, metspöna brukade de bara få använda vid speciella tillfällen. Pappa gris tyckte det här var ett speciellt tillfälle eftersom han ville få läsa morgontidningen och röka morgonpipa ifred.
-Nasse ta med dig lillebror och gå ner till sjön och se om ni kan fånga några aborrar.
Nasse nickade, tog metspöna i ena handen och lillebror i den andra, och det sista pappa gris såg när han sjönk ner vid matbordet igen, var Nasse och Trynet som vandrade ner för stigen med metspöna över axeln. Trynet hade på sig sin röda byxdress, något som närmast kan beskrivas som en mycket liten strumpa med två hål där benen stack ut.
Nasse viftade med fiskespöna:
-Jo förstår du lillebror, man slänger ut kroken i vattnet och när det börjar guppa i korken drar man allt vad man kan. Trynet lyssnade storögt.
-Nu är vi framme! Ta ditt metspö och klättra upp på bryggan för här ska fångas fisk.
Trynet ställde sig på bryggan och doppade blänket i vattnet medan han ivrigt betraktade korken som guppade.
Nasse lade sig i sanden och slängde ut reven.
-Visst är det roligt att fiska, Trynet? Håll bara i spöet hårt så går det bra.
Det gick en stund och ingenting hände. Nasse slumrade till och snarkade högljutt som bara grisar kan göra, men vaknade plötsligt av ett ljudligt plask och att det ryckte i linan. Han rusade upp och betraktade spänt korken som guppade och försvann under ytan om vartannat.
-Det nappar för mig, jag har någonting på kroken!
Han började ivrigt dra in linan och studerade stolt den lilla mörten som sprattlade på kroken. Nasse brukade faktiskt slänga tillbaka fångsten för han tyckte inte att man skulle vara elak mot andra även om det bara var fiskar.
-Jo ser du Trynet så här fångar man en fisk...
Han vände sig stolt mot Trynet för att visa fångsten bara för att inse att hans lillebror var försvunnen.
På bryggan där Trynet stått fanns nu bara ett par mycket små röda skor kvar. Nasse såg sig omkring. Var var Trynet? Han tittade åt vänster längs stranden, ingen Trynet, han tittade åt höger, ingen Trynet där heller.
Plötsligt fick han syn på Trynet men inte på den plats han förväntade sig.
Långt, långt ute på vattnet forsade Trynet fram i rasande fart hängande i sitt fiskespö med reven spänd som en fiolsträng under vattenytan.
-H..hå...håll fast Trynet! ropade Nasse, ..j...ja...jag ko...kommer...
Trynet svarade inte för det var svårt då halva nosen fanns under vattenytan.
Nu ändrade de riktning och forsade fram längs med stranden.
Nasse slängde metspöet och sprang så fort hans ben bar honom. Att Trynet fått napp på en jättefångst rådde ingen tvekan om, även om allting större än en mycket, mycket liten Abborre kunde räknas som stort när det gällde Trynet.
Nasse började leta. Han sprang åt vänster, innan han vände och letade åt höger. Allt medan Trynet åkte över vattenytan i rasande fart.
Strax fick han syn på vad han letade efter, vid bryggan låg en roddbåt och Nasse hoppade i, greppade årorna och började ro för allt vad tygen höll för nu gällde det att rädda Trynet. Mamma och pappa skulle inte bli glada om han kom hem och berättade att en stor Aborre tagit lillebror. Han vevade med armarna medan årorna vispade upp skum i stora lass men ändå rörde sig båten inte ur fläcken. Nasse upptäckte att han glömt lossa förtöjningen men när han äntligen fått loss den och satte fart ut på sjön var Trynet försvunnen. Mitt ute på sjön slutade Nasse ro och såg sig omkring. Reflexerna på vattenytan gjorde det svårt att se ordentligt. Han tittade åt vänster och han tittade åt höger, han till och med stack ner huvudet under vattenytan men såg bara fiskar som nyfiket stirrade tillbaka. Var fanns Trynet?
Det var kav lugnt på den spegelblanka sjön. Nasse kisade och höll handen som skydd mot solen. Plötsligt såg han en liten prick som närmade sig i rasande fart över vattenytan, jo nog var det Trynet alltid. Nasse började ro för allt vad tygen höll medan han då och då kastade en blick över axeln. Trynet ändrade riktning och studsade som en liten boll där han höll i fiskespöet. Nasse rodde efter medan Trynet ändrade riktning igen och kom rätt emot båten. Han drog in årorna och höll istället ut en liten fiskehåv han hittat under sitsen.
Nu fick han inte missa lillebror. Fisken passerade under vattnet och metreven spändes till bristningsgränsen och så kom Trynet farande i en rasande fart rätt mot håven. När Nasse bara skulle till att håva in lillebror gjorde han en studs på vattenytan med tillhörande kullerbytta och Nasse vispade i luften med håven som bara fångade luft. När han vände sig om kunde han se Trynet försvinna hängandes i fiskespöt.
Nasse kastade håven på båtens botten och började ro för allt vad tygen höll, nu tänkte han inte släppa lillebror ur sikte, inte för en sekund. Trynet forsade framåt, sedan åt vänster, Nasse rodde efter, sedan åt höger, innan Trynet tvärvände och kom tillbaka.
-S...sl...släpp spöet! ropade Nasse med händerna formade som en tratt kring munnen.
Först när Trynet studsat förbi insåg Nasse att om han satt ut håven skulle lillebror befunnit sig i båten vid det här laget.
Nu var Trynet på väg mot stranden i rasande fart och Nasse rodde efter medan årorna vispade. Trynet försvann ner under vattnet, kom upp igen, studsade hit än dit på vattenytan, dök ner under vattnet igen och närmade sig stranden. Nasse rodde efter.
-Sl..slä...släpp spöet Trynet! Släpp spöet!
Trynet lydde inte och fisken och metspöet rände upp på sandstranden i rasande fart och strax efter kom Trynet flygande genom luften, viftandes med armarna innan han försvann in i skogen.
Nasse rodde upp på stranden och flög han också när det tog tvärstopp. Han landade på stranden och plöjde en lång fåra i sanden med nosen djupt nerborrad. När han höjde på ögonbrynet såg han fisken, en stor gädda sprattla och hoppa men av Trynet syntes inte ett spår. Nasse vandrade upp och fick syn på reven innan han tog tag i den och började hala in. Någonting tungt befann sig i andra änden det kunde han känna tydligt. Nasse började håva in reven meter för meter och till sist dök Trynet upp i skogsbrynet klängandes i spöet. Nasse drog upp lillebror och borstade av honom.
-Varför släppte du inte spöet?
Trynet sken i hela ansiktet
-Roligt åka fisk, Trynet åka igen? Åka fisk?
-Så du tyckte det var roligt att din storebror fått ro runt hela sjön som en galning?
Nasse hjälpte lillebror på med stövlarna och satte nappen i munnen på Trynet. Sedan vandrade de upp på stranden för att titta närmare på gäddan som sprattlade i sanden.
-Hjälp mig ner i vattnet igen grabbar? sa gäddan.
-Så det var du som drog lillebror över hela sjön? Nu är du inte så stöddig längre.
-Det var ju ni som slängde ner det där feta blänket i sjön och jag älskar saker som blänker, trodde det var en stor fet abborre? Hjälp mig ner va?
-Nåja men du får lova oss en sak först. Nasse blinkade åt Trynet och stötte armbågen i sidan på honom.
-Vad skulle det vara? undrade gäddan.
-Jo det såg ganska skoj ut att åka på vattenytan och om vi släpper dig får du lova att låta oss bägge åka efter dig fler gånger.
-Jaja jag lovar väl då, sa gäddan, men sätt fast en boll eller nåt, jag gillar inte stora krokar faktiskt.
-Vi lovar det, sa Nasse
Sedan hjälptes de åt att bära den ganska så slemmiga gäddan ner till vattnet och slängde i den med ett plask. Gäddan viftade med stjärtfenan en gång och sedan var den försvunnen.
Nasse tog Trynet i handen och metspöna i den andra och sedan vandrade de hemåt igen.
När de öppnade ytterdörren genomblöta hördes pappa gris grymta förnöjt:
-Har ni haft roligt pojkar? och badat har ni också ser jag.
Nasse undvek att säga att Trynet nyss undkommit att bli middag åt en mycket stor gädda, innan han blinkade åt lillebror, tog fram fotbollen och drog med Trynet till vardagsrummet.
-Pass lillebror! Han sparkade bollen till Trynet som blixtsnabbt klippte till och bollen seglade genom luften, rätt emot den fina vasen som pappa gris nyligen inköpt...men hur det gick med det är en annan historia.
lördag 7 februari 2009
söndag 11 maj 2008
Vänner
Vänner-en berättelse av Michael Johansson
Det var snöigt och kallt och i skogen lekte de två vännerna Ekorren Evert och Björnen Olaf. De brukade ofta busa med varann och just idag busade de särdeles mycket där de sprang runt mellan stenarna och träden.
”Jag tycker det är bäst att vara stor och stark”, mullrade Olaf, ”för då vågar ingen bråka med en.”
”Jag vågar ju”, pep Evert och kilade iväg över hans rygg, ”och förresten är det bättre att vara liten och kvick för då hinner ingen ta fast en…..kom så kilar vi upp i tallen!”
Evert pilade som en blixt upp längs trädstammen och när Olaf kikade upp kunde han se den lilla ekorren långt, långt där uppe, i full färd med att vrida loss en av de stora saftiga kottarna som alltid fick det att vattnas i munnen på Evert.
”Kom då tjockskalle, vad väntar du på?”, sa han och slängde ner en kotte som träffade Olaf i huvudet.
Björnen Olaf ställde sig på bakbenen och satte klorna mot trädstammen. Sedan hoppade han upp och blev hängande två meter över marken medan han förtvivlat sökte efter fäste med klorna. En lång stund hängde han bara där innan han dråsade tillbaka ner på backen igen.
”Och hur ska JAG komma upp, har du tänkt dig?”, mullrade Olaf.
”Ser du nu att det är bäst att vara liten och kvick?” pep Evert där han satt på en trädgren och kliade sig i örat med tassen.
”Vänta lite så ska jag visa dig hur man gör”, sa han och pilade ner för stammen och stannade tio meter bort.
”Titta nu noga!”
Han tog sats och kilade kvickt som en vessla upp för stammen igen, innan han stannade längst ute på en gren och kastade en ny kotte i huvudet på Olaf.
Björnen Olaf lufsade runt ett par varv innan han satte tassarna mot stammen och ruskade till. En gång, och två gånger och plötsligt kom Evert neddimpande. Han landade i snön och pep ilsket:
”Vad skulle det där vara bra för?”
Olaf skrockade:
”Nu ser du väl att det är bättre att vara stor och stark än liten och kvick, eller hur?”
Medan de två vännerna kivades vidare rasslade det plötsligt till i en buske i närheten där två par ögon iakttog dem. Två jägare med varsin bössa ute för att vittja fällorna de satt upp dagen innan.
”Den stora där skulle göra sig redigt bra ovanför spiselfällen”, sa den tjocka karlen med raspig röst, svart tovigt skägg och blodsprängda ögon.
”Ja och den lilla ekorren skulle allt bli en saftig stek”, sa den mindre av jägarna, en mager, skinntorr karl med små elaka ögon som fixerade Evert där han satt på en gren.
En kvist gick av och de två vännerna som lekte med varandra i snön slutade kivas och stirrade storögt. Jägarna rusade ut ur buskaget med bössorna i högsta hugg.
”Den lilla är min!”, skrek den skinntorra karlen.
Björnen Olaf och Ekorren Evert försökte fly genom att kasta sig i sicksack från sida till sida. De var på väg att komma undan och var nästan framme vid skogsbrynet när Olaf plötsligt trampade i en björnfälla som obevekligt slöt sina käftar kring hans bakben.
Olaf grymtade av smärta medan han linkade omkring i en cirkel med fällan och dess grova kätting kring sitt ben.
Evert försökte desperat hjälpa sin store vän. Han försökte bända upp stålkäftarna men utan resultat.
”Det går inte, den är för tung!”
”Det är lönlöst att de tar oss båda, spring Evert, sätt dig i säkerhet!”
Olaf var fullt medveten om att det var hopplöst för hans del, och beredd att offra sig själv för att hans lilla vän skulle få leva vidare.
Evert sprang förtvivlat omkring från sida till sida och funderade vad han skulle ta sig till. Innan han hunnit fatta ett beslut slöt sig en näve kring hans kropp och han fann sig stirrandes in i ett par elaka ögon.
”Jag fick honom! Jag fick honom!”, jublade den magre, skinntorre karlen medan han hoppade omkring.
Han fick dock inte jubla särskilt länge innan Evert högg sina långa tänder i hans ena finger. Jägaren släppte sitt grepp och Evert kilade iväg längs marken.
”AAAJJJ som f….!!!! Han bet mig! Ge hit min bössa.
Med hagelgeväret instoppat i armvecket och stöttandes det med sin friska hand, fick han in den lilla Ekorren i siktet.
”Håll dig stilla din lilla rackare”
Evert försökte kasta sig från sida till sida men jägaren lät sig inte luras. Fingret kramade avtryckaren när en hand slog undan bössan så att hagelsvärmen träffade en trädstam istället och slet stora flisor ur den.
”Är du dum eller? Ska du förstöra skinnet?”, mullrade den tjocke karln ”Vi lägger ut en fälla med en bit ost och kommer tillbaka i morgon istället”.
Evert kunde från sitt gömställe där han satt, se hur de båda jägarna under tjo och tjim sövde ner Olaf med en bedövningspil.
”Köttet är nog mört och fint eller vad tror du?”, sa den skinntorre, magre jägaren och slickade sig om munnen.
”Kan väl trot det”, svarade den tjocke jägaren ”fast jag vill hellre se hur björnhuvudet tar sig ut över öppna spisen hemma. Hjälp till nu så vi kommer iväg.”
De bägge karlarna släpade iväg Olaf på en släde och gav sig av. Evert smög sig efter för att se vad de tänkte göra med hans store vän.
”Nu hade det nog varit bra om Olaf varit liten och kvick istället för stor och stark, då hade de aldrig fått tag i honom”
Jägarna baxade upp Olaf på en lastbil och stunden senare mullrade motorn igång. Evert började springa…så fort hans små ben bara bar honom.
Med ett hopp slank han upp på lastbilsflaket och befann sig i säkerhet. Därinne kunde han se Olaf ligga orörlig. Evert kilade upp på hans väldiga kropp fram till den väldiga nosen.
”Vakna Olaf, vakna, de tänker göra björnhuvud av dig…och du är roligare att leka med i skogen än över spiskransen. Vakna.”
Olaf svarade inte. Evert ställde sig framför nosen och försökte kittla honom med svanstippen utan resultat. Han klättrade upp och bände upp ett av ögonlocken så ögonvitan syntes. Olaf var verkligen totalt borta.
Plötsligt mullrade lastbilen till och stannade innan det blev tyst. Några dörrar smällde igen, fotsteg knarrade i snön och sedan lyste en ficklampa in på flaket, flackade omkring några sekunder innan den fastnade på Olafs orörliga kropp.
”Kom hit och hjälp till, ta tag i benen så drar vi ner honom på marken.”
”Slit å släp, slit å släp”, gnällde en röst.
Björnen Olaf släpades ut från flaket, ner på marken och rösterna avtog.
Evert kikade ut i mörkret. En bit upp i skogen lyste det ur fönstren till en stuga. Dörren öppnades och i ljusskenet kunde han för ett ögonblick se silhuetterna av karlarna som släpade Olafs livlösa kropp genom öppningen. Dörren slog igen.
Evert kilade ner på marken och fram till farstutrappen. Han hoppade upp på fönsterkarmen, ett bleck av plåt, och kikade in.
Genom fönstret kunde han se hur de två karlarna hade lagt Olaf på trägolvet och den större av dem drog fram sin stora kniv med ett blad som blänkte i skenet från en glödlampa.
Evert kved till
”Nej! nej! så får ni inte göra med min vän.”
I upphetsningen tappade han taget och ramlade med plåtbleck och allt i trägolvet.
Karlen med den stora kniven ryckte till och hejdade sig.
”Vad var det? Gå ut och se efter”
Den magre skinntorre karlen slet upp dörren och fick syn på Evert.
”Det lilla kräket är här igen! Och den här gången kommer du inte undan.”
Evert slank iväg och karlen klampade efter högljutt gastande.
”Jag ska göra köttfärs av dig, vänta bara! Du åker in i ugnen så fort jag får tag i dig”
Evert såg sig omkring innan han kilade in i ett litet hål i stengrunden sekunden innan en knytnäve kom farande. En skräckslagen råtta glodde på Evert.
”Vad har du nu dragit in mig i? Det här är mitt ställe så stick!”
En hand började vispa runt i hålet medan den kände sig för. Den slöt sig om råttan och en triumferande röst hördes:
”Jag har honom! Jag har honom!”
Handen och råttan försvann ut igen och ett högt tjut hördes.
Inne i stugan följde samtidigt den tjocka karlen nyfiket dramat genom fönstret när en het och fuktig andedräkt plötsligt slog emot hans nacke.
”Sluta flämta mig i nacken”, fräste han irriterat, ”vi ser båda genom fönstret!”, innan han insåg att hans skinntorre kamrat fortfarande låg på marken där ute och viftade med en råtta. Han svalde djupt och vände sig sakta om bara för att stirra in i Olafs jättelika gap som grinade honom i ansiktet medan saliven rann. Det enorma vrålet fick stugans väggar att skaka innan den tjocke karlen kom utrusandes vilt skrikandes.
”Björnen är lös! Björnen är lös! Lägg benen på ryggen!”
De bägge karlarna rusade iväg till lastbilen för att sekunden senare köra i rasande fart nerför vägen innan de försvann vid en krök.
Björnen Olaf satte sig framför hålet.
”Du kan komma ut nu”, mullrade han ”de har gett sig av.”
Ekorren Evert kikade försiktigt ut och fick syn på sin store vän. En stund senare satt han tryggt på Olafs rygg när han lufsade iväg.
”Det var ju riktigt skoj att skrämma iväg jägarna”, sa Evert.
”Ja, ser du nu att det är bra att vara stor och stark?, så man kan skrämma iväg skurkarna.”
Evert kunde ju inte förneka det men invände:
”Ja men om inte jag varit liten och kvick så hade jag aldrig hunnit upp på lastbilsflaket…”
”Du har faktiskt en poäng där”, svarade Olaf.
Till sist enades de bägge vännerna om att det nog var lika bra att vara liten och kvick som stor och stark.
Och där slutar berättelsen om Björnen Olaf och Ekorren Evert...och vem vet...om du tittar riktigt noga nästa gång du är i skogen kanske du får se dem leka där.
Av: Michael Johansson
Det var snöigt och kallt och i skogen lekte de två vännerna Ekorren Evert och Björnen Olaf. De brukade ofta busa med varann och just idag busade de särdeles mycket där de sprang runt mellan stenarna och träden.
”Jag tycker det är bäst att vara stor och stark”, mullrade Olaf, ”för då vågar ingen bråka med en.”
”Jag vågar ju”, pep Evert och kilade iväg över hans rygg, ”och förresten är det bättre att vara liten och kvick för då hinner ingen ta fast en…..kom så kilar vi upp i tallen!”
Evert pilade som en blixt upp längs trädstammen och när Olaf kikade upp kunde han se den lilla ekorren långt, långt där uppe, i full färd med att vrida loss en av de stora saftiga kottarna som alltid fick det att vattnas i munnen på Evert.
”Kom då tjockskalle, vad väntar du på?”, sa han och slängde ner en kotte som träffade Olaf i huvudet.
Björnen Olaf ställde sig på bakbenen och satte klorna mot trädstammen. Sedan hoppade han upp och blev hängande två meter över marken medan han förtvivlat sökte efter fäste med klorna. En lång stund hängde han bara där innan han dråsade tillbaka ner på backen igen.
”Och hur ska JAG komma upp, har du tänkt dig?”, mullrade Olaf.
”Ser du nu att det är bäst att vara liten och kvick?” pep Evert där han satt på en trädgren och kliade sig i örat med tassen.
”Vänta lite så ska jag visa dig hur man gör”, sa han och pilade ner för stammen och stannade tio meter bort.
”Titta nu noga!”
Han tog sats och kilade kvickt som en vessla upp för stammen igen, innan han stannade längst ute på en gren och kastade en ny kotte i huvudet på Olaf.
Björnen Olaf lufsade runt ett par varv innan han satte tassarna mot stammen och ruskade till. En gång, och två gånger och plötsligt kom Evert neddimpande. Han landade i snön och pep ilsket:
”Vad skulle det där vara bra för?”
Olaf skrockade:
”Nu ser du väl att det är bättre att vara stor och stark än liten och kvick, eller hur?”
Medan de två vännerna kivades vidare rasslade det plötsligt till i en buske i närheten där två par ögon iakttog dem. Två jägare med varsin bössa ute för att vittja fällorna de satt upp dagen innan.
”Den stora där skulle göra sig redigt bra ovanför spiselfällen”, sa den tjocka karlen med raspig röst, svart tovigt skägg och blodsprängda ögon.
”Ja och den lilla ekorren skulle allt bli en saftig stek”, sa den mindre av jägarna, en mager, skinntorr karl med små elaka ögon som fixerade Evert där han satt på en gren.
En kvist gick av och de två vännerna som lekte med varandra i snön slutade kivas och stirrade storögt. Jägarna rusade ut ur buskaget med bössorna i högsta hugg.
”Den lilla är min!”, skrek den skinntorra karlen.
Björnen Olaf och Ekorren Evert försökte fly genom att kasta sig i sicksack från sida till sida. De var på väg att komma undan och var nästan framme vid skogsbrynet när Olaf plötsligt trampade i en björnfälla som obevekligt slöt sina käftar kring hans bakben.
Olaf grymtade av smärta medan han linkade omkring i en cirkel med fällan och dess grova kätting kring sitt ben.
Evert försökte desperat hjälpa sin store vän. Han försökte bända upp stålkäftarna men utan resultat.
”Det går inte, den är för tung!”
”Det är lönlöst att de tar oss båda, spring Evert, sätt dig i säkerhet!”
Olaf var fullt medveten om att det var hopplöst för hans del, och beredd att offra sig själv för att hans lilla vän skulle få leva vidare.
Evert sprang förtvivlat omkring från sida till sida och funderade vad han skulle ta sig till. Innan han hunnit fatta ett beslut slöt sig en näve kring hans kropp och han fann sig stirrandes in i ett par elaka ögon.
”Jag fick honom! Jag fick honom!”, jublade den magre, skinntorre karlen medan han hoppade omkring.
Han fick dock inte jubla särskilt länge innan Evert högg sina långa tänder i hans ena finger. Jägaren släppte sitt grepp och Evert kilade iväg längs marken.
”AAAJJJ som f….!!!! Han bet mig! Ge hit min bössa.
Med hagelgeväret instoppat i armvecket och stöttandes det med sin friska hand, fick han in den lilla Ekorren i siktet.
”Håll dig stilla din lilla rackare”
Evert försökte kasta sig från sida till sida men jägaren lät sig inte luras. Fingret kramade avtryckaren när en hand slog undan bössan så att hagelsvärmen träffade en trädstam istället och slet stora flisor ur den.
”Är du dum eller? Ska du förstöra skinnet?”, mullrade den tjocke karln ”Vi lägger ut en fälla med en bit ost och kommer tillbaka i morgon istället”.
Evert kunde från sitt gömställe där han satt, se hur de båda jägarna under tjo och tjim sövde ner Olaf med en bedövningspil.
”Köttet är nog mört och fint eller vad tror du?”, sa den skinntorre, magre jägaren och slickade sig om munnen.
”Kan väl trot det”, svarade den tjocke jägaren ”fast jag vill hellre se hur björnhuvudet tar sig ut över öppna spisen hemma. Hjälp till nu så vi kommer iväg.”
De bägge karlarna släpade iväg Olaf på en släde och gav sig av. Evert smög sig efter för att se vad de tänkte göra med hans store vän.
”Nu hade det nog varit bra om Olaf varit liten och kvick istället för stor och stark, då hade de aldrig fått tag i honom”
Jägarna baxade upp Olaf på en lastbil och stunden senare mullrade motorn igång. Evert började springa…så fort hans små ben bara bar honom.
Med ett hopp slank han upp på lastbilsflaket och befann sig i säkerhet. Därinne kunde han se Olaf ligga orörlig. Evert kilade upp på hans väldiga kropp fram till den väldiga nosen.
”Vakna Olaf, vakna, de tänker göra björnhuvud av dig…och du är roligare att leka med i skogen än över spiskransen. Vakna.”
Olaf svarade inte. Evert ställde sig framför nosen och försökte kittla honom med svanstippen utan resultat. Han klättrade upp och bände upp ett av ögonlocken så ögonvitan syntes. Olaf var verkligen totalt borta.
Plötsligt mullrade lastbilen till och stannade innan det blev tyst. Några dörrar smällde igen, fotsteg knarrade i snön och sedan lyste en ficklampa in på flaket, flackade omkring några sekunder innan den fastnade på Olafs orörliga kropp.
”Kom hit och hjälp till, ta tag i benen så drar vi ner honom på marken.”
”Slit å släp, slit å släp”, gnällde en röst.
Björnen Olaf släpades ut från flaket, ner på marken och rösterna avtog.
Evert kikade ut i mörkret. En bit upp i skogen lyste det ur fönstren till en stuga. Dörren öppnades och i ljusskenet kunde han för ett ögonblick se silhuetterna av karlarna som släpade Olafs livlösa kropp genom öppningen. Dörren slog igen.
Evert kilade ner på marken och fram till farstutrappen. Han hoppade upp på fönsterkarmen, ett bleck av plåt, och kikade in.
Genom fönstret kunde han se hur de två karlarna hade lagt Olaf på trägolvet och den större av dem drog fram sin stora kniv med ett blad som blänkte i skenet från en glödlampa.
Evert kved till
”Nej! nej! så får ni inte göra med min vän.”
I upphetsningen tappade han taget och ramlade med plåtbleck och allt i trägolvet.
Karlen med den stora kniven ryckte till och hejdade sig.
”Vad var det? Gå ut och se efter”
Den magre skinntorre karlen slet upp dörren och fick syn på Evert.
”Det lilla kräket är här igen! Och den här gången kommer du inte undan.”
Evert slank iväg och karlen klampade efter högljutt gastande.
”Jag ska göra köttfärs av dig, vänta bara! Du åker in i ugnen så fort jag får tag i dig”
Evert såg sig omkring innan han kilade in i ett litet hål i stengrunden sekunden innan en knytnäve kom farande. En skräckslagen råtta glodde på Evert.
”Vad har du nu dragit in mig i? Det här är mitt ställe så stick!”
En hand började vispa runt i hålet medan den kände sig för. Den slöt sig om råttan och en triumferande röst hördes:
”Jag har honom! Jag har honom!”
Handen och råttan försvann ut igen och ett högt tjut hördes.
Inne i stugan följde samtidigt den tjocka karlen nyfiket dramat genom fönstret när en het och fuktig andedräkt plötsligt slog emot hans nacke.
”Sluta flämta mig i nacken”, fräste han irriterat, ”vi ser båda genom fönstret!”, innan han insåg att hans skinntorre kamrat fortfarande låg på marken där ute och viftade med en råtta. Han svalde djupt och vände sig sakta om bara för att stirra in i Olafs jättelika gap som grinade honom i ansiktet medan saliven rann. Det enorma vrålet fick stugans väggar att skaka innan den tjocke karlen kom utrusandes vilt skrikandes.
”Björnen är lös! Björnen är lös! Lägg benen på ryggen!”
De bägge karlarna rusade iväg till lastbilen för att sekunden senare köra i rasande fart nerför vägen innan de försvann vid en krök.
Björnen Olaf satte sig framför hålet.
”Du kan komma ut nu”, mullrade han ”de har gett sig av.”
Ekorren Evert kikade försiktigt ut och fick syn på sin store vän. En stund senare satt han tryggt på Olafs rygg när han lufsade iväg.
”Det var ju riktigt skoj att skrämma iväg jägarna”, sa Evert.
”Ja, ser du nu att det är bra att vara stor och stark?, så man kan skrämma iväg skurkarna.”
Evert kunde ju inte förneka det men invände:
”Ja men om inte jag varit liten och kvick så hade jag aldrig hunnit upp på lastbilsflaket…”
”Du har faktiskt en poäng där”, svarade Olaf.
Till sist enades de bägge vännerna om att det nog var lika bra att vara liten och kvick som stor och stark.
Och där slutar berättelsen om Björnen Olaf och Ekorren Evert...och vem vet...om du tittar riktigt noga nästa gång du är i skogen kanske du får se dem leka där.
Av: Michael Johansson
torsdag 8 maj 2008
Tomtefällan
Tomtefällan: en berättelse av Michael Johansson
Det var kvällen före julafton och i den lilla staden förberedde sig invånarna på den stora dagen. I ett litet hus täckt av snö lyste det ur fönstren för på övervåningen satt barnen fortfarande uppe. Det var Adam 8 år och hans lillasyster Stina 6 år.
-Hör på nu Stina. Om en stund kommer den dumma tomten ner genom vår skorsten för att lämna julklappar och då ska vi fånga honom. Vill inte du också ha en livs levande tomte?
-Jo, pep Stina.
-Då så. När mamma och pappa somnat smyger vi ner till öppna spisen och väntar och så fort han kommer ner genom skorstenen fångar vi honom.
Barnen lade sig att vänta och då mamma och pappa somnat smög de sig ner för trapporna. De tassade fram till sovrumsdörren. Mycket riktigt sov de djupt, pappa snarkade så att hela sängen skakade.
-Ssch, tyst så de inte vaknar, sa Adam och tassade vidare. Nu var de framme vid öppna spisen. Stina kikade upp genom skorstenen innan barnen satte sig att vänta.
-Tror du han har på sig sin fåniga luva? viskade Stina.
-Jo tomtar har alltid på sig röd luva, sa Adam.
De hade suttit där en lång stund och Adam började slumra till då Stina skakade honom.
-Vakna Adam, vakna, jag hör någonting.
De lyssnade intensivt med alla sinnen på spänn.
-Det är någon på taket, viskade Stina –hör!
Ett skrapande ljud nådde dem genom skorstenen. Adam grep håven. Plötsligt dunsade ett paket ner.
-Nu kommer han snart, viskade Adam –låt honom inte komma undan.
Fler färgglada paket omsorgsfullt bundna med snören dunsade ner och blev liggande.
Barnen väntade och väntade då kattluckan sakta gled upp och en liten figur kravlade in med baken i vädret och efter sig släpade han ett paket.
Barnen stirrade på den lilla figuren.
-Ssch, låt honom komma närmare, viskade Adam och höjde håven.
Den lilla tomten stannade upp och sniffade i luften, innan han fortsatte och släpade paketet fram till julgranen.
-Nu Stina! Stäng igen kattluckan så han inte kan smita!
Stina gjorde som sin bror sa. Tomten reagerade blixtsnabbt och undvek håven som kom svepande i en vid båge innan han rusade mot den öppna spisen och försvann upp i skorstenen.
Adam sprang efter och stirrade uppåt in i rökgången. Han kunde se den lilla tomten klättra kvickt som attan längs stegen då han plötsligt tappade fotfästet och föll handlöst. Genast var Adam där och knep honom med håven.
-Äntligen har vi dig din dumma, fula, lilla tomte. Tomten glodde ilsket tillbaka.
-Fort Stina ta hit buren medan jag håller honom!
En stund senare satt tomten i säkert förvar i kattburen. Han skakade gallret i ett försök att komma loss.
-Släpp ut mig härifrån, vädjade tomten –jag måste dela ut julklapparna innan kvällen.
-Inte nu längre, sa Adam –för vi tänker använda dig som leksak.
Tomten vädjade:
-Ni förstår inte, jag har hela släden full med julklappar som barnen väntar på.
-Var det du som delade ut julklappar förra året?
-Det var jag det, sa tomten.
-Jaså? Då var det du som gav mig de stickade raggsockorna som mamma tvingade mig gå i hela vintern till skolan. Jag blev utskrattad och skolans störste tönt!, sa Adam.
-Ja och jag fick en massa löjliga papiljotter att sätta i håret, tjöt Stina –när jag ville ha en docka!
-Vi måste gömma honom så mamma och pappa inte får syn på honom, sa Adam. Barnen tog med sig buren upp till övervåningen. De sköt in honom under sängen och släckte lamporna. Efter en stund sov de djupt. Någon som inte sov var tomten. Han tänkte febrilt för han hade absolut ingen lust att sitta instängd här längre än nödvändigt. Han tog i av alla sina krafter och bände, utan resultat. Gallret buktade inte ens en millimeter. Ett smackande ljud fångade hans uppmärksamhet. Där i mörkret satt en stor råtta och gnagde på en bit ost.
-Nu sitter du allt i klistret, smackade råttan medan han fundersamt vände på ostbiten, liksom för att se om den var godare på andra sidan.
-Hjälp mig ut härifrån, vädjade tomten.
-Nja jag vet liksom inte…har fullt upp med att göra i ordning julklapparna till i morgon bitti. Småttingarna ska få en bit ost vardera av mig, äkta greveost, de du. Vet du vad felet är med er tomtar? Ni delar ut fina julklappar till barnen, men oss råttor, de verkliga kungarna, oss struntar ni i. Var det inte förresten du som gav mig en råttfälla förra julen? Just en snygg julklapp. Min gamla mormor höll på att bli halshuggen av den när hon letade efter en fin bit ost till vinet och hittade den som följde med råttfällan.
Nej du får allt klara dig själv den här gången. Råttan tvärvände och slank in i sitt bo innan den smällde igen dörren efter sig.
-Så mycket hjälp hade man av den, fnös tomten. Det gick en stund och plötsligt kände tomten att någon iakttog honom. Han vände sig om och stirrade in i ett par stora gula ögon.
-Du var då en ful en, sa den svarta katten som sträckte på sig och gäspade,-Hur du har lyckats hamna i den där buren är för mig en gåta.
-Åja du är inte så särskilt vacker själv, fräste tomten.
-Mja…tror faktiskt jag känner igen dig, sa katten –var det inte du som gav mig den här bjällran i julklapp? Min husse har tvingat mig bära den hela året, du ser väl hur spinkig jag har blivit? Den har skrämt iväg alla råttor på miltals avstånd. Den saftiga råttan med familj under sängen skulle varit min för länge sen om inte den här bjällran vore. Du är just en fin tomte. Av mig får du då ingen hjälp, du får klara dig själv.
Ljudet av pinglan försvann och tomten blev sittande ensam i mörkret. Sent omsider somnade han utan att ha kommit på någon lösning på problemet.
Nästa morgon vaknade Adam först. Han kravlade upp ur sängen och skakade Stina.
-Stina vakna Stina, vi går och tittar på den dumma tomten, kom!
De lade sig på knä under sängen.
-Han sover fortfarande, sa Adam.
-Peta på honom så han vaknar, sa Stina.
Adam stack in fingret i buren och pillade på tomten. Blixtsnabbt högg tomten tänderna i fingret. Ett tjut hördes och Adam flög upp så han slog huvudet i undersidan av sängen. Den lilla tomten blängde ilsket på honom.
-Tänker ni släppa ut mig någongång?
Adam drog fram buren och skakade den kraftigt så tomten flög omkring därinne.
-Så här går det då man biter mig i fingret!
-Han kanske är hungrig, sa Stina –har vi inte en skål med jordgubbar där nere?
Stina smög nerför trappan fram till kylskåpet innan hon återvände upp igen.
Adam stack in en jordgubbe mellan gallret.
-Här, ät den här.
-Jag vill inte ha några jordgubbar, fräste tomten –jag vill ut härifrån.
Adam pillade in en till jordgubbe.
-Du måste äta om du ska orka leka med oss sen.
-Jag vill varken ha era jordgubbar eller leka med er alls! fräste tomten och skakade gallret.
-Vi har hittat ett jättefint koppel som katten brukar ha. Sätter vi det runt halsen på dig passar det precis.
Plötsligt hördes röster nerifrån. Det var mamma och pappa som ropade.
-Adam och Stina! Kom ner ska ni få se vad någon kommit med åt er.
-Fort göm buren! fräste Adam.-de får inte se tomten.
De slängde en filt över buren och skyndade sig ner.
På den nedre våningen var mamma och pappa i full färd med att stoppa in julklappar under granen. Pappa grymtade:
-Nån lustigkurre hade släppt ner paket genom skorstenen. Säkert morfar som skämtat med oss.
Adam gav Stina en menande blick.
-När vi öppnat klapparna smyger vi upp och leker med tomten, viskade han.
När mörkret fallit fick barnen äntligen ge sig på paketen. De slet och de rev och de drog medan högen av papper växte sig allt större. Den ena leksaken efter den andra plockades ur sina kartonger och lades på hög.
När Karl-Bertil Jonssons julafton var slut smög de sig upp igen. Pappa hade somnat framför TV:n och snarkade högljutt medan mamma stickade i soffan.
De drog fram buren där tomten satt.
-Du gav oss bara 20 julklappar i år, sa Adam –förra året fick vi 25.
-Jag skulle inte ha gett er några alls. Och nästa år blir det ju hur som helst inga alls.
-Vad menar du?
-Jo eftersom ni spärrat in mig i den här buren och vad jag förstår ämnar använda mig till leksak, så kan jag ju av naturliga skäl inte tillverka några julklappar åt er till nästa år.
Adam tittade på Stina och Stina tittade på Adam innan det gick upp för dem vad han menade.
Inga julklappar nästa år.
-Men vi fick ju så många i år att de nog räcker till nästa jul också, invände Adam.
-Ja fast vid det laget är de nog sönder, kved Stina och vred sina händer. –och det vore ju förstås skojigt att få nya då, eller hur?
Adam höll buren eftertänksamt innan han sakta sänkte den mot golvet och öppnade luckan.
-Ok tomten, du vinner, pys iväg med dig nu.
Den lilla tomten slank ut genom kattluckan precis innan en dörr smällde upp och pappa kom in.
-Och vad håller ni på med då om jag får fråga?
-Vi har precis släppt ut tomten vi haft i den här buren pappa.
Pappa skrattade.
-Och det vill ni jag ska tro på? Som om självaste tomten skulle rymmas i den där lilla buren? Han är stor och tjock och rund, det vet väl alla. Nä kila iväg nu och lek busungar.
Pappa öppnade ytterdörren då han hejdade sig. I nysnön syntes tydligt en lång rad små fotsteg som försvann utåt gårdsplanen.
-Äh tomtar finns inte, suckade han och drog igen dörren efter sig, och vem vet kanske pappa skulle få se den lilla tomten nästa jul istället.
Av:Michael Johansson
Det var kvällen före julafton och i den lilla staden förberedde sig invånarna på den stora dagen. I ett litet hus täckt av snö lyste det ur fönstren för på övervåningen satt barnen fortfarande uppe. Det var Adam 8 år och hans lillasyster Stina 6 år.
-Hör på nu Stina. Om en stund kommer den dumma tomten ner genom vår skorsten för att lämna julklappar och då ska vi fånga honom. Vill inte du också ha en livs levande tomte?
-Jo, pep Stina.
-Då så. När mamma och pappa somnat smyger vi ner till öppna spisen och väntar och så fort han kommer ner genom skorstenen fångar vi honom.
Barnen lade sig att vänta och då mamma och pappa somnat smög de sig ner för trapporna. De tassade fram till sovrumsdörren. Mycket riktigt sov de djupt, pappa snarkade så att hela sängen skakade.
-Ssch, tyst så de inte vaknar, sa Adam och tassade vidare. Nu var de framme vid öppna spisen. Stina kikade upp genom skorstenen innan barnen satte sig att vänta.
-Tror du han har på sig sin fåniga luva? viskade Stina.
-Jo tomtar har alltid på sig röd luva, sa Adam.
De hade suttit där en lång stund och Adam började slumra till då Stina skakade honom.
-Vakna Adam, vakna, jag hör någonting.
De lyssnade intensivt med alla sinnen på spänn.
-Det är någon på taket, viskade Stina –hör!
Ett skrapande ljud nådde dem genom skorstenen. Adam grep håven. Plötsligt dunsade ett paket ner.
-Nu kommer han snart, viskade Adam –låt honom inte komma undan.
Fler färgglada paket omsorgsfullt bundna med snören dunsade ner och blev liggande.
Barnen väntade och väntade då kattluckan sakta gled upp och en liten figur kravlade in med baken i vädret och efter sig släpade han ett paket.
Barnen stirrade på den lilla figuren.
-Ssch, låt honom komma närmare, viskade Adam och höjde håven.
Den lilla tomten stannade upp och sniffade i luften, innan han fortsatte och släpade paketet fram till julgranen.
-Nu Stina! Stäng igen kattluckan så han inte kan smita!
Stina gjorde som sin bror sa. Tomten reagerade blixtsnabbt och undvek håven som kom svepande i en vid båge innan han rusade mot den öppna spisen och försvann upp i skorstenen.
Adam sprang efter och stirrade uppåt in i rökgången. Han kunde se den lilla tomten klättra kvickt som attan längs stegen då han plötsligt tappade fotfästet och föll handlöst. Genast var Adam där och knep honom med håven.
-Äntligen har vi dig din dumma, fula, lilla tomte. Tomten glodde ilsket tillbaka.
-Fort Stina ta hit buren medan jag håller honom!
En stund senare satt tomten i säkert förvar i kattburen. Han skakade gallret i ett försök att komma loss.
-Släpp ut mig härifrån, vädjade tomten –jag måste dela ut julklapparna innan kvällen.
-Inte nu längre, sa Adam –för vi tänker använda dig som leksak.
Tomten vädjade:
-Ni förstår inte, jag har hela släden full med julklappar som barnen väntar på.
-Var det du som delade ut julklappar förra året?
-Det var jag det, sa tomten.
-Jaså? Då var det du som gav mig de stickade raggsockorna som mamma tvingade mig gå i hela vintern till skolan. Jag blev utskrattad och skolans störste tönt!, sa Adam.
-Ja och jag fick en massa löjliga papiljotter att sätta i håret, tjöt Stina –när jag ville ha en docka!
-Vi måste gömma honom så mamma och pappa inte får syn på honom, sa Adam. Barnen tog med sig buren upp till övervåningen. De sköt in honom under sängen och släckte lamporna. Efter en stund sov de djupt. Någon som inte sov var tomten. Han tänkte febrilt för han hade absolut ingen lust att sitta instängd här längre än nödvändigt. Han tog i av alla sina krafter och bände, utan resultat. Gallret buktade inte ens en millimeter. Ett smackande ljud fångade hans uppmärksamhet. Där i mörkret satt en stor råtta och gnagde på en bit ost.
-Nu sitter du allt i klistret, smackade råttan medan han fundersamt vände på ostbiten, liksom för att se om den var godare på andra sidan.
-Hjälp mig ut härifrån, vädjade tomten.
-Nja jag vet liksom inte…har fullt upp med att göra i ordning julklapparna till i morgon bitti. Småttingarna ska få en bit ost vardera av mig, äkta greveost, de du. Vet du vad felet är med er tomtar? Ni delar ut fina julklappar till barnen, men oss råttor, de verkliga kungarna, oss struntar ni i. Var det inte förresten du som gav mig en råttfälla förra julen? Just en snygg julklapp. Min gamla mormor höll på att bli halshuggen av den när hon letade efter en fin bit ost till vinet och hittade den som följde med råttfällan.
Nej du får allt klara dig själv den här gången. Råttan tvärvände och slank in i sitt bo innan den smällde igen dörren efter sig.
-Så mycket hjälp hade man av den, fnös tomten. Det gick en stund och plötsligt kände tomten att någon iakttog honom. Han vände sig om och stirrade in i ett par stora gula ögon.
-Du var då en ful en, sa den svarta katten som sträckte på sig och gäspade,-Hur du har lyckats hamna i den där buren är för mig en gåta.
-Åja du är inte så särskilt vacker själv, fräste tomten.
-Mja…tror faktiskt jag känner igen dig, sa katten –var det inte du som gav mig den här bjällran i julklapp? Min husse har tvingat mig bära den hela året, du ser väl hur spinkig jag har blivit? Den har skrämt iväg alla råttor på miltals avstånd. Den saftiga råttan med familj under sängen skulle varit min för länge sen om inte den här bjällran vore. Du är just en fin tomte. Av mig får du då ingen hjälp, du får klara dig själv.
Ljudet av pinglan försvann och tomten blev sittande ensam i mörkret. Sent omsider somnade han utan att ha kommit på någon lösning på problemet.
Nästa morgon vaknade Adam först. Han kravlade upp ur sängen och skakade Stina.
-Stina vakna Stina, vi går och tittar på den dumma tomten, kom!
De lade sig på knä under sängen.
-Han sover fortfarande, sa Adam.
-Peta på honom så han vaknar, sa Stina.
Adam stack in fingret i buren och pillade på tomten. Blixtsnabbt högg tomten tänderna i fingret. Ett tjut hördes och Adam flög upp så han slog huvudet i undersidan av sängen. Den lilla tomten blängde ilsket på honom.
-Tänker ni släppa ut mig någongång?
Adam drog fram buren och skakade den kraftigt så tomten flög omkring därinne.
-Så här går det då man biter mig i fingret!
-Han kanske är hungrig, sa Stina –har vi inte en skål med jordgubbar där nere?
Stina smög nerför trappan fram till kylskåpet innan hon återvände upp igen.
Adam stack in en jordgubbe mellan gallret.
-Här, ät den här.
-Jag vill inte ha några jordgubbar, fräste tomten –jag vill ut härifrån.
Adam pillade in en till jordgubbe.
-Du måste äta om du ska orka leka med oss sen.
-Jag vill varken ha era jordgubbar eller leka med er alls! fräste tomten och skakade gallret.
-Vi har hittat ett jättefint koppel som katten brukar ha. Sätter vi det runt halsen på dig passar det precis.
Plötsligt hördes röster nerifrån. Det var mamma och pappa som ropade.
-Adam och Stina! Kom ner ska ni få se vad någon kommit med åt er.
-Fort göm buren! fräste Adam.-de får inte se tomten.
De slängde en filt över buren och skyndade sig ner.
På den nedre våningen var mamma och pappa i full färd med att stoppa in julklappar under granen. Pappa grymtade:
-Nån lustigkurre hade släppt ner paket genom skorstenen. Säkert morfar som skämtat med oss.
Adam gav Stina en menande blick.
-När vi öppnat klapparna smyger vi upp och leker med tomten, viskade han.
När mörkret fallit fick barnen äntligen ge sig på paketen. De slet och de rev och de drog medan högen av papper växte sig allt större. Den ena leksaken efter den andra plockades ur sina kartonger och lades på hög.
När Karl-Bertil Jonssons julafton var slut smög de sig upp igen. Pappa hade somnat framför TV:n och snarkade högljutt medan mamma stickade i soffan.
De drog fram buren där tomten satt.
-Du gav oss bara 20 julklappar i år, sa Adam –förra året fick vi 25.
-Jag skulle inte ha gett er några alls. Och nästa år blir det ju hur som helst inga alls.
-Vad menar du?
-Jo eftersom ni spärrat in mig i den här buren och vad jag förstår ämnar använda mig till leksak, så kan jag ju av naturliga skäl inte tillverka några julklappar åt er till nästa år.
Adam tittade på Stina och Stina tittade på Adam innan det gick upp för dem vad han menade.
Inga julklappar nästa år.
-Men vi fick ju så många i år att de nog räcker till nästa jul också, invände Adam.
-Ja fast vid det laget är de nog sönder, kved Stina och vred sina händer. –och det vore ju förstås skojigt att få nya då, eller hur?
Adam höll buren eftertänksamt innan han sakta sänkte den mot golvet och öppnade luckan.
-Ok tomten, du vinner, pys iväg med dig nu.
Den lilla tomten slank ut genom kattluckan precis innan en dörr smällde upp och pappa kom in.
-Och vad håller ni på med då om jag får fråga?
-Vi har precis släppt ut tomten vi haft i den här buren pappa.
Pappa skrattade.
-Och det vill ni jag ska tro på? Som om självaste tomten skulle rymmas i den där lilla buren? Han är stor och tjock och rund, det vet väl alla. Nä kila iväg nu och lek busungar.
Pappa öppnade ytterdörren då han hejdade sig. I nysnön syntes tydligt en lång rad små fotsteg som försvann utåt gårdsplanen.
-Äh tomtar finns inte, suckade han och drog igen dörren efter sig, och vem vet kanske pappa skulle få se den lilla tomten nästa jul istället.
Av:Michael Johansson
Sagan om den lilla tomten
Sagan om den lilla tomten: en berättelse av Michael Johansson
Det var kvällen före julafton och i den lilla staden vandrade förväntansfulla barn runt julgranarna. I morgon var det den stora dagen, årets höjdpunkt, då man fick öppna alla stora spännande paket som kommit ifrån moster Agda och farbror Algot, och allt vad de nu hette.
I stadens utkant låg ett vackert vitt hus med blåa knutar och där bodde barnen Oskar och Anna med sin mamma och pappa. Oskar var 7 år och Anna var 6 år och liksom alla andra barn inväntade de morgondagen med iver och spänning. Oskar och Anna hade väldigt gärna velat öppna ett paket eller två på kvällen innan de kröp till sängs för det kliade så i fingrarna på dem. Då de påtalade detta för pappa fräste han åt dem.
"Ingen rör vid paketen i förväg! Ni skulle bara våga. Jag borde kedja fast er vid sängen i natt så man kan sova lugnt. Marsch i säng med er nu, jag vill inte höra ett ord till om det här."
Deras pappa var nämligen på dåligt humör. Först hade den nyklädda granen vält med pynt och allt och det hade blivit en salig röra på golvet. Efter det hade ljusstakarna åkt i backen samtidigt som han rivit ned gardinstängerna. För att avsluta det hela hade han lyckats tända eld på bordduken när han skulle tända ljusen. Julfirandet kunde inte ha börjat bättre.
Rödögd och utschasad satt pappa nedsjunken i en fåtölj och försökte ta igen sig.
"Skönt jag blev av med ungarna", pustade han innan han somnade med tidningen över ansiktet.
Utanför föll snön och lade sig som ett vitt täcke över hus och hem. Det var mörkt, tyst och stilla och bara det svaga skenet från månen lyste upp gårdsplanen. Plötsligt hördes svaga knarrande fotsteg och så uppenbarade sig en liten figur ur skuggan invid väggen. Det var en liten, liten gubbe. På huvudet bar han en röd luva som matchade hans röda kinder, på kroppen en grå dräkt, på benen gråa byxor och på fötterna ett par pyttesmå träskor. Den lilla gubben var en gårdstomte som bodde under marken och bara kom fram då det närmade sig juletid. Den lilla tomten pulsade fram genom snön runt huset och kom fram till ett av de stora fönstren mot allrummet. Stående på snökarmen kikade han in och fick syn på julgranen som lyste så varmt.
"Ooo, vad vacker den är", tänkte den lilla tomten medan han tryckte sin näsa mot rutan för att komma så nära som möjligt. Efter att ha stått där en stund och beundrat prakten kravlade han ner igen och pulsade tillbaka samma väg han kommit. Nu stod han på trappan och funderade. Han ville gärna gå in till värmen och allt det vackra. Den lilla tomten rättade till luvan på skallen innan han öppnade kattluckan och kröp in. Inne var det varmt och skönt och han insåg att han befann sig i hallen. Den lilla tomten lyssnade på helspänn men då ingenting hördes vågade han sig längre in, ända dit julgranen stod med sitt sken. Han tassade fram till den och satte sig på golvet för att njuta av den i sin prakt, och där satt nu den lilla tomten, i skenet från granen och beundrade den.
Oskar och Anna försökte att somna men hur de än försökte gick det inte. De vred och vände på sig men det var hopplöst. Hur skulle de kunna sova då de visste att alla stora och små och spännande paket låg och väntade på dem under granen? Nej, det gick inte.
"Anna, ska vi smyga upp och titta på paketen en stund?, jag kan inte sova", viskade Oskar.
"Ja, men vi måste se efter att mamma och pappa sover först", svarade Anna.
De tassade upp och gläntade på dörren och fick syn på pappa som mycket riktigt hade sjunkit in i djup sömn. Han snarkade så hela fåtöljen han satt i skakade. Oskar och Anna tassade förbi så tyst de bara kunde medan de hyschade åt varandra. De smög sig igenom det nedsläckta rummet och kom in i allrummet där julgranen stod. Pappa hade lyckats lappa ihop den och nu stod den där och lyste med sitt varma sken.
"Oj, titta vad mycket julklappar vi ska få!", viskade Oskar medan han dreglade av upphetsning då han såg alla paket under granen. De satte sig på huk och började dra fram dem, då Oskar fick syn på ett par pyttesmå träskor som stod på golvet.
"Vad är det här för något? Titta Anna vilka små träskor!"
Anna flyttade ett stort paket inslaget i vackert papper, för att kunna se bättre och där satt plötsligt den lilla tomten och glodde på dem med ilsken min och muttrade.
"Aldrig får man då vara ifred."
Oskar och Anna glodde tillbaka med fåniga miner.
"En...en...liten tom...tomte", stammade Oskar alldeles till sig av förvåning och blinkade med ögonen både en och två gånger.
Innan de hunnit hämta sig från överraskningen hade den lilla tomten slitit åt sig träskorna och försvunnit så kvickt att de inte såg vart.
"Han måste vara här någonstans! Hjälp till och leta Anna!", skrek Oskar medan han grävde bland paketen som flög åt alla håll och kanter. De hade tappat intresset för deras innehåll, för vem brydde sig om julklappar då man kunde få en livs levande tomte istället. Både Oskar och Anna letade fulla av iver.
"Jag ska ha honom i en liten bur, eller i ett koppel och visa upp honom för mina klasskamrater. Jag kommer bli klassens populäraste kille alla gånger!", ropade Oskar.
"Jag vill låna honom av dig!", tjöt Anna medan hon kastade paket huller om buller. "Lova mig att jag får låna honom!"
Plötsligt tändes lampan och där stod pappa sömndrucken och ilsken.
"Vad är det för oväsen härinne?!"
Sedan fick han syn på Oskar och Anna och deras eskapader bland paketen som pappa omsorgsfullt slagit in.
"Vad ini självaste håller ni på med!?"
Pappa var alldeles röd i ansiktet vid det här laget och hade dessutom fått sällskap av mamma också.
"Pappa, det var en tomte här alldeles nyss, och vi försöker hitta honom!", tjöt Oskar och Anna i munnen på varandra.
"Det var den sämsta ursäkt jag någonsin hört! Inte nog med att ni tänkte öppna julklapparna i förväg, ni ljuger er pappa rätt upp i ansiktet också!", sa pappa som nu var riktigt arg.
"Det är bergis pappa, det var en tomte här, med träskor och luva och allt, det är bergis, vi lovar", fortsatte Oskar.
"Nu får det vara nog. Marsch i säng med er omedelbart!", skrek pappa och barnen lommade iväg till sitt sovrum. De kröp ned i sina sängar och på något sätt lyckades de till slut somna omtumlade av kvällens upplevelser.
Pappa och mamma hade lyckats lugna ner sig och släckte lampan och gick och lade sig och efter en stund hördes pappas snarkningar igen. Det blev tyst i huset och bara julgranen lyste. Plötsligt rörde sig en sko i hallen och den lilla tomten kikade ut ifrån sitt gömställe.
"Aldrig får man då vara ifred", muttrade han innan han kravlade sig upp ur skon. Den lilla tomten knatade tillbaka till julgranen och sedan satt han där, i det varma skenet och myste igen, och så slutade dagen före den stora dagen.
Det blev julaftonsmorgon och Oskar och Anna vaknade tidigt. Oskar skuttade upp ur sängen med en våldsam iver.
"I dag ska jag fånga den där löjliga lilla tomten! Jag ska allt visa pappa. Han måste vara kvar någonstans i huset för jag stängde igen kattluckan innan jag gick och lade mig."
"Jag vill också vara med och leta efter honom!", tjöt Anna.
-Ta med håven.
De började leta igenom huset i varje skrymsle och vrå. De öppnade skåpdörrar och de vände upp och ner på hela huset i jakten på den lilla tomten.
"Var kan han vara? Kom fram lilla tomten, kom fram, vi vill bara titta på dig", sa Oskar med fingrarna korsade bakom ryggen.
Samtidigt som de röjde i huset satt den lilla tomten innanför ett råtthål och mumlade med ilsken min.
"Aldrig får man då vara ifred."
Han var väldigt irriterad över barnen som inte förstod att lämna honom ensam.
Pappa hade vaknat och kom in i rummet.
"Vad sysslar ni med?"
"Vi letar efter tomten, pappa. Han måste vara här någonstans!", svarade Oskar.
"Det finns inga tomtar har jag ju sagt åt er. Sluta upp med de där dumheterna", fräste pappa som nu började bli arg igen. Han sjönk ned i en fåtölj och slog upp dagstidningen.
Plötsligt fick Oskar syn på råtthålet och lade sig på mage för att kunna se bättre. Han kikade in i hålet medan han försökte få syn på tomten.
"Vad har du nu dragit in mig i?", fnyste råttan som satt upptryckt mot väggen innanför hålet medan han skräckslaget kastade en blick på tomten bredvid.
"Jag tror jag ser honom! Han är här inne!", skrek Oskar alldeles till sig av upphetsning medan han stack in handen i råtthålet för att fånga den lilla tomten. Ivrigt påhejad av Anna försökte Oskar nu att få tag i honom. Han vispade runt med handen inne i hålet.
"Sluta upp med det där oväsendet, grannarna kan ju tro att ni får stryk!", muttrade pappa som försökte studera nyheterna i tidningen.
"Men pappa, tomten är här, titta han är här inne i hålet, pappa titta!", tjöt Oskar för fullt medan han hade ena armen halvvägs inne i råtthålet. Hans fingrar trevade omkring och kände sig för innan den lilla tomten resolut sköt fram råttfällan som stod uppspänd strax bredvid. Fällan slog igen kring fingrarna på Oskar som tjöt i högan sky innan han drog ut handen.
"Så går det när man är alltför nyfiken", muttrade pappa och vände på ett blad i tidningen.
Oskar hade med Annas hjälp frigjort sig från fällan och hade på nytt stuckit in sina ömmande fingrar i hålet. Nu skulle han bara ha tag i den där lilla tomten.
Handen trevade sig runt innan den slöt sig kring den skräckslagna råttan.
"Pappa, pappa, jag har honom! skrek Oskar och drog ut handen i triumf. "Titta pappa!"
Pappa vred på huvudet och fick syn på Oskar som stirrade rätt in i de skräckslagna ögonen hos en stor slemmig råtta. Anna tjöt till och Oskar tappade råttan som kvickt satte sig i säkerhet.
Pappa skrattade "Vad var det jag sa?"
Oskar lyssnade inte han låg på golvet och för tredje gången stack han in armen ihålet. Nu skulle inte den lilla tomten komma undan.
Den lilla tomten var nu rejält uppretad och i ilskan bet han Oskar i ett finger.
"Aooo, han bet mig!", skrek Oskar och drog ut handen och med följde den lilla tomten.
Nu vrålade Oskar för fullt.
"Pappa, pappa titta, den lilla tomten, titta pappa!"
"Tyst med er ungar, det finns inga tomtar har jag ju sagt!", fräste pappa medan han studerade den oerhört viktiga nyheten om att stadsfullmäktige skulle få två ledamöter till.
Oskar vevade med armen för att bli av med den lilla tomten som envist bet sig fast vid hans finger. Rätt som det var släppte den lilla tomten sitt grepp och for iväg genom luften i en vid båge, rätt emot pappa. Han landade på tidningen och föll ned i pappas knä.
Den lilla tomten tog av sig sin luva och bugade djupt mot pappa som satt alldeles förstummad och bara stirrade på honom.
"Jag ber om ursäkt, allra ödmjukast", sa den lilla tomten, satte på sig sin luva igen och klättrade ned längs pappas ben till golvet. Han pinnade iväg i full fart ut i hallen och slank ut genom ytterdörren som mamma precis hade öppnat.
"Aldrig får man då vara ifred", muttrade han innan han försvann in i ett hål i snön.
Pappa satt och grubblade för sig själv i soffan.
"Tomtar finns ju inte, eller gör de verkligen det?"
"Vi sa ju att det var en liten tomte men du trodde oss inte!", tjöt Oskar och Anna medan de försökte komma över förtreten att han lyckats smita undan.
Den här julaftonen var en julafton de sent skulle glömma och vem vet, kanske den lilla tomten tänkte komma på besök nästa jul igen.
Av: Michael Johansson
Det var kvällen före julafton och i den lilla staden vandrade förväntansfulla barn runt julgranarna. I morgon var det den stora dagen, årets höjdpunkt, då man fick öppna alla stora spännande paket som kommit ifrån moster Agda och farbror Algot, och allt vad de nu hette.
I stadens utkant låg ett vackert vitt hus med blåa knutar och där bodde barnen Oskar och Anna med sin mamma och pappa. Oskar var 7 år och Anna var 6 år och liksom alla andra barn inväntade de morgondagen med iver och spänning. Oskar och Anna hade väldigt gärna velat öppna ett paket eller två på kvällen innan de kröp till sängs för det kliade så i fingrarna på dem. Då de påtalade detta för pappa fräste han åt dem.
"Ingen rör vid paketen i förväg! Ni skulle bara våga. Jag borde kedja fast er vid sängen i natt så man kan sova lugnt. Marsch i säng med er nu, jag vill inte höra ett ord till om det här."
Deras pappa var nämligen på dåligt humör. Först hade den nyklädda granen vält med pynt och allt och det hade blivit en salig röra på golvet. Efter det hade ljusstakarna åkt i backen samtidigt som han rivit ned gardinstängerna. För att avsluta det hela hade han lyckats tända eld på bordduken när han skulle tända ljusen. Julfirandet kunde inte ha börjat bättre.
Rödögd och utschasad satt pappa nedsjunken i en fåtölj och försökte ta igen sig.
"Skönt jag blev av med ungarna", pustade han innan han somnade med tidningen över ansiktet.
Utanför föll snön och lade sig som ett vitt täcke över hus och hem. Det var mörkt, tyst och stilla och bara det svaga skenet från månen lyste upp gårdsplanen. Plötsligt hördes svaga knarrande fotsteg och så uppenbarade sig en liten figur ur skuggan invid väggen. Det var en liten, liten gubbe. På huvudet bar han en röd luva som matchade hans röda kinder, på kroppen en grå dräkt, på benen gråa byxor och på fötterna ett par pyttesmå träskor. Den lilla gubben var en gårdstomte som bodde under marken och bara kom fram då det närmade sig juletid. Den lilla tomten pulsade fram genom snön runt huset och kom fram till ett av de stora fönstren mot allrummet. Stående på snökarmen kikade han in och fick syn på julgranen som lyste så varmt.
"Ooo, vad vacker den är", tänkte den lilla tomten medan han tryckte sin näsa mot rutan för att komma så nära som möjligt. Efter att ha stått där en stund och beundrat prakten kravlade han ner igen och pulsade tillbaka samma väg han kommit. Nu stod han på trappan och funderade. Han ville gärna gå in till värmen och allt det vackra. Den lilla tomten rättade till luvan på skallen innan han öppnade kattluckan och kröp in. Inne var det varmt och skönt och han insåg att han befann sig i hallen. Den lilla tomten lyssnade på helspänn men då ingenting hördes vågade han sig längre in, ända dit julgranen stod med sitt sken. Han tassade fram till den och satte sig på golvet för att njuta av den i sin prakt, och där satt nu den lilla tomten, i skenet från granen och beundrade den.
Oskar och Anna försökte att somna men hur de än försökte gick det inte. De vred och vände på sig men det var hopplöst. Hur skulle de kunna sova då de visste att alla stora och små och spännande paket låg och väntade på dem under granen? Nej, det gick inte.
"Anna, ska vi smyga upp och titta på paketen en stund?, jag kan inte sova", viskade Oskar.
"Ja, men vi måste se efter att mamma och pappa sover först", svarade Anna.
De tassade upp och gläntade på dörren och fick syn på pappa som mycket riktigt hade sjunkit in i djup sömn. Han snarkade så hela fåtöljen han satt i skakade. Oskar och Anna tassade förbi så tyst de bara kunde medan de hyschade åt varandra. De smög sig igenom det nedsläckta rummet och kom in i allrummet där julgranen stod. Pappa hade lyckats lappa ihop den och nu stod den där och lyste med sitt varma sken.
"Oj, titta vad mycket julklappar vi ska få!", viskade Oskar medan han dreglade av upphetsning då han såg alla paket under granen. De satte sig på huk och började dra fram dem, då Oskar fick syn på ett par pyttesmå träskor som stod på golvet.
"Vad är det här för något? Titta Anna vilka små träskor!"
Anna flyttade ett stort paket inslaget i vackert papper, för att kunna se bättre och där satt plötsligt den lilla tomten och glodde på dem med ilsken min och muttrade.
"Aldrig får man då vara ifred."
Oskar och Anna glodde tillbaka med fåniga miner.
"En...en...liten tom...tomte", stammade Oskar alldeles till sig av förvåning och blinkade med ögonen både en och två gånger.
Innan de hunnit hämta sig från överraskningen hade den lilla tomten slitit åt sig träskorna och försvunnit så kvickt att de inte såg vart.
"Han måste vara här någonstans! Hjälp till och leta Anna!", skrek Oskar medan han grävde bland paketen som flög åt alla håll och kanter. De hade tappat intresset för deras innehåll, för vem brydde sig om julklappar då man kunde få en livs levande tomte istället. Både Oskar och Anna letade fulla av iver.
"Jag ska ha honom i en liten bur, eller i ett koppel och visa upp honom för mina klasskamrater. Jag kommer bli klassens populäraste kille alla gånger!", ropade Oskar.
"Jag vill låna honom av dig!", tjöt Anna medan hon kastade paket huller om buller. "Lova mig att jag får låna honom!"
Plötsligt tändes lampan och där stod pappa sömndrucken och ilsken.
"Vad är det för oväsen härinne?!"
Sedan fick han syn på Oskar och Anna och deras eskapader bland paketen som pappa omsorgsfullt slagit in.
"Vad ini självaste håller ni på med!?"
Pappa var alldeles röd i ansiktet vid det här laget och hade dessutom fått sällskap av mamma också.
"Pappa, det var en tomte här alldeles nyss, och vi försöker hitta honom!", tjöt Oskar och Anna i munnen på varandra.
"Det var den sämsta ursäkt jag någonsin hört! Inte nog med att ni tänkte öppna julklapparna i förväg, ni ljuger er pappa rätt upp i ansiktet också!", sa pappa som nu var riktigt arg.
"Det är bergis pappa, det var en tomte här, med träskor och luva och allt, det är bergis, vi lovar", fortsatte Oskar.
"Nu får det vara nog. Marsch i säng med er omedelbart!", skrek pappa och barnen lommade iväg till sitt sovrum. De kröp ned i sina sängar och på något sätt lyckades de till slut somna omtumlade av kvällens upplevelser.
Pappa och mamma hade lyckats lugna ner sig och släckte lampan och gick och lade sig och efter en stund hördes pappas snarkningar igen. Det blev tyst i huset och bara julgranen lyste. Plötsligt rörde sig en sko i hallen och den lilla tomten kikade ut ifrån sitt gömställe.
"Aldrig får man då vara ifred", muttrade han innan han kravlade sig upp ur skon. Den lilla tomten knatade tillbaka till julgranen och sedan satt han där, i det varma skenet och myste igen, och så slutade dagen före den stora dagen.
Det blev julaftonsmorgon och Oskar och Anna vaknade tidigt. Oskar skuttade upp ur sängen med en våldsam iver.
"I dag ska jag fånga den där löjliga lilla tomten! Jag ska allt visa pappa. Han måste vara kvar någonstans i huset för jag stängde igen kattluckan innan jag gick och lade mig."
"Jag vill också vara med och leta efter honom!", tjöt Anna.
-Ta med håven.
De började leta igenom huset i varje skrymsle och vrå. De öppnade skåpdörrar och de vände upp och ner på hela huset i jakten på den lilla tomten.
"Var kan han vara? Kom fram lilla tomten, kom fram, vi vill bara titta på dig", sa Oskar med fingrarna korsade bakom ryggen.
Samtidigt som de röjde i huset satt den lilla tomten innanför ett råtthål och mumlade med ilsken min.
"Aldrig får man då vara ifred."
Han var väldigt irriterad över barnen som inte förstod att lämna honom ensam.
Pappa hade vaknat och kom in i rummet.
"Vad sysslar ni med?"
"Vi letar efter tomten, pappa. Han måste vara här någonstans!", svarade Oskar.
"Det finns inga tomtar har jag ju sagt åt er. Sluta upp med de där dumheterna", fräste pappa som nu började bli arg igen. Han sjönk ned i en fåtölj och slog upp dagstidningen.
Plötsligt fick Oskar syn på råtthålet och lade sig på mage för att kunna se bättre. Han kikade in i hålet medan han försökte få syn på tomten.
"Vad har du nu dragit in mig i?", fnyste råttan som satt upptryckt mot väggen innanför hålet medan han skräckslaget kastade en blick på tomten bredvid.
"Jag tror jag ser honom! Han är här inne!", skrek Oskar alldeles till sig av upphetsning medan han stack in handen i råtthålet för att fånga den lilla tomten. Ivrigt påhejad av Anna försökte Oskar nu att få tag i honom. Han vispade runt med handen inne i hålet.
"Sluta upp med det där oväsendet, grannarna kan ju tro att ni får stryk!", muttrade pappa som försökte studera nyheterna i tidningen.
"Men pappa, tomten är här, titta han är här inne i hålet, pappa titta!", tjöt Oskar för fullt medan han hade ena armen halvvägs inne i råtthålet. Hans fingrar trevade omkring och kände sig för innan den lilla tomten resolut sköt fram råttfällan som stod uppspänd strax bredvid. Fällan slog igen kring fingrarna på Oskar som tjöt i högan sky innan han drog ut handen.
"Så går det när man är alltför nyfiken", muttrade pappa och vände på ett blad i tidningen.
Oskar hade med Annas hjälp frigjort sig från fällan och hade på nytt stuckit in sina ömmande fingrar i hålet. Nu skulle han bara ha tag i den där lilla tomten.
Handen trevade sig runt innan den slöt sig kring den skräckslagna råttan.
"Pappa, pappa, jag har honom! skrek Oskar och drog ut handen i triumf. "Titta pappa!"
Pappa vred på huvudet och fick syn på Oskar som stirrade rätt in i de skräckslagna ögonen hos en stor slemmig råtta. Anna tjöt till och Oskar tappade råttan som kvickt satte sig i säkerhet.
Pappa skrattade "Vad var det jag sa?"
Oskar lyssnade inte han låg på golvet och för tredje gången stack han in armen ihålet. Nu skulle inte den lilla tomten komma undan.
Den lilla tomten var nu rejält uppretad och i ilskan bet han Oskar i ett finger.
"Aooo, han bet mig!", skrek Oskar och drog ut handen och med följde den lilla tomten.
Nu vrålade Oskar för fullt.
"Pappa, pappa titta, den lilla tomten, titta pappa!"
"Tyst med er ungar, det finns inga tomtar har jag ju sagt!", fräste pappa medan han studerade den oerhört viktiga nyheten om att stadsfullmäktige skulle få två ledamöter till.
Oskar vevade med armen för att bli av med den lilla tomten som envist bet sig fast vid hans finger. Rätt som det var släppte den lilla tomten sitt grepp och for iväg genom luften i en vid båge, rätt emot pappa. Han landade på tidningen och föll ned i pappas knä.
Den lilla tomten tog av sig sin luva och bugade djupt mot pappa som satt alldeles förstummad och bara stirrade på honom.
"Jag ber om ursäkt, allra ödmjukast", sa den lilla tomten, satte på sig sin luva igen och klättrade ned längs pappas ben till golvet. Han pinnade iväg i full fart ut i hallen och slank ut genom ytterdörren som mamma precis hade öppnat.
"Aldrig får man då vara ifred", muttrade han innan han försvann in i ett hål i snön.
Pappa satt och grubblade för sig själv i soffan.
"Tomtar finns ju inte, eller gör de verkligen det?"
"Vi sa ju att det var en liten tomte men du trodde oss inte!", tjöt Oskar och Anna medan de försökte komma över förtreten att han lyckats smita undan.
Den här julaftonen var en julafton de sent skulle glömma och vem vet, kanske den lilla tomten tänkte komma på besök nästa jul igen.
Av: Michael Johansson
Tallen och granarna
Tallen och granarna: en berättelse av Michael Johansson
I en skog någonstans i ödemarken levde en ensam tall med en massa granar. Den här tallen var hög och kraftig, och sträckte sina grenar högt mot skyn. Tallen var väldigt gammal, nästan 120 år var han. Granarna som stod omkring var klädda i långa, praktfulla, yviga grenar hela vägen upp till toppen och var betydligt yngre. De var bara 20 år och knappt torra bakom öronen.
Tallen hette Eskil, eller han trodde i alla fall att han gjorde det, för på stammen hade någon karvat in med kniv ett stort hjärta och texten: "Jag älskar Eskil"
Tallen sträckte på sig stolt och sa:
"Det finns i alla fall någon som tycker om mig".
När granarna hörde det här började de skratta hejdlöst, och vred sig fram och tillbaka så alla de vackra grenarna svajade.
"Din gamle tok!" sa en av granarna.
"Hur kan du tro att någon kan tycka om en sån som du? Se på dig själv, du ser ju för bedrövlig ut. Inga grenar har du på kroppen som alla vi andra vackra granar. Du är ju nästan spritt språngande naken! Lite fjun på toppen är allt du har. Ett riktigt träd ska ha mycket grenar på kroppen, så det så", sa granen.
Alla de vackra granarna med sina yviga grenar, skrattade så de nästan höll på att trilla omkull.
Tallen Eskil började känna sig illa till mods. Kunde det verkligen vara fel på honom som alla granarna sa? När han tänkte efter insåg han hur ensam han var här ute bland alla granarna.
"Varför är jag så ensam?", sa han för sig själv.
Vad han kunde komma ihåg hade det inte bott några andra tallar här ute på många, många år.
Granarna som hört hans klagande skrattade ännu mera.
"Är man så eländig och bedrövlig som du är, är det kanske inte så underligt att du är ensam. Se på oss granar, ståtliga och beundransvärda, och massor av smådjur och fåglar som vill leva under vårt beskydd." Sen skrattade de ännu mer.
Tallen Eskil kunde se ekorrar som svingade sig i granarnas grenar på jakt efter kottarna. Han kunde se harar som gömde sig i skydd av granarna. Fåglar av olika arter satt på grenarna och kvittrade alldeles underbart.
"Vill ingen av er komma till mig och vara min vän?", sa han till alla de små djuren.
"Vi trivs redan så bra här, men tack i alla fall", svarade de.
Tallen Eskil kände sig ännu mera ensam och ledsen.
"Varför måste jag vara så fruktansvärt ful att inte ens smådjuren vill veta av mig?"
Granarna sträckte stolta på sig och sa:
"Du ser hur bra det är att vara vackra som vi är. Alla vill vara våra vänner. Ingen skulle ens komma på tanken att vilja flytta över till dig som är så ful.
Granarna skrattade ännu mera åt tallen Eskil.
När han var riktigt ledsen och ensam fick han plötsligt höra en röst som pep:
"Du har ju oss i alla fall".
Tallen Eskil såg sig omkring. Vem kunde det vara?
"Här är vi, på dina grenar, ser du oss inte?"
När han tittade riktigt noga lade han märke till några små mörkgröna, avlånga tofsar som hängde i hans grenar.
"Vad är ni för några?", undrade han.
"Vi är skägglavar", pep de små tofsarna.
"Vi har bott här i många år, men du har aldrig lagt märke till oss någonsin. Vi tycker om dig mer än granarna, för det är lättare att hänga från dina grenar, och du är inte lika stroppig som granarna är".
Tallen Eskil blev alldeles rörd. Tänk att någon enda ville vara hans vän.
De små tofsarna pep igen.
"Det finns inte så mycket att göra när man är skägglav förstår du, så vi försöker att bara hänga här och se så koola ut som möjligt".
Nu blev tallen Eskil och skägglavarna riktigt goda vänner.
Allt eftersom dagarna gick började det bli kallare och kallare och till sist kom snön. Granarna hånade tallen Eskil:
"Vi har långa, tjocka vackra grenar som värmer oss, men vad har du för något?"
De gjorde narr av honom jämt och ständigt.
Plötsligt en dag kom ett terrängfordon körande och stannade vid honom. Ut hoppade markägaren som ägde skogen, och några av hans medhjälpare.
Granarna sträckte på sig extra mycket, för att försöka göra intryck.
"De här ser finfina ut", sa markägaren och pekade på granarna.
"Granarna här kan man vara stolt över, verkligen ståtliga, men titta på tallen den ser ju för eländig ut…den är ingenting att ha."
Efter att de studerat träden en stund hoppade de in i terrängfordonet och körde iväg.
Granarna började reta tallen Eskil som vanligt.
"Du hörde väl vad de sa?, vi är jättefina och ståtliga men det är inte du".
Nu blev granarna så högfärdiga som det bara gick att bli.
Det började närma sig juletid. En dag kom markägaren tillbaka i sitt terrängfordon och i släptåg hade han stora skogsaverkningsmaskiner.
"Folk skriker efter julgranar som besatta, och här borta står de där jättefina granarna. De kommer att sälja slut i ett nafs. Det är ingen ide att göra en halvmesyr så vi avverkar allihop. Jag kommer att tjäna massor av pengar!".
Markägaren gnuggade sina händer av förtjusning.
Skogsavverkningsmaskinerna satte igång, och när de var färdiga låg alla de ståtliga granarna på flaken redo att köras iväg. Kvar stod bara tallen Eskil.
”Ska jag hugga ner den här också?, frågade maskinföraren och lutade sig ut genom fönstret.
"Den får vara, vem vill hänga julpynt från en tall?", sa markägaren och sedan körde de iväg för att sälja granarna.
Nu kunde de inte skratta åt honom någonsin mer igen.
Alla små djur som bott i granarna flyttade nu över till honom istället, och upptäckte att det trots allt kanske inte var så tokigt att bo hos en tall.
Nu behövde tallen Eskil inte känna sig ensam mer.
Av: Michael Johansson
I en skog någonstans i ödemarken levde en ensam tall med en massa granar. Den här tallen var hög och kraftig, och sträckte sina grenar högt mot skyn. Tallen var väldigt gammal, nästan 120 år var han. Granarna som stod omkring var klädda i långa, praktfulla, yviga grenar hela vägen upp till toppen och var betydligt yngre. De var bara 20 år och knappt torra bakom öronen.
Tallen hette Eskil, eller han trodde i alla fall att han gjorde det, för på stammen hade någon karvat in med kniv ett stort hjärta och texten: "Jag älskar Eskil"
Tallen sträckte på sig stolt och sa:
"Det finns i alla fall någon som tycker om mig".
När granarna hörde det här började de skratta hejdlöst, och vred sig fram och tillbaka så alla de vackra grenarna svajade.
"Din gamle tok!" sa en av granarna.
"Hur kan du tro att någon kan tycka om en sån som du? Se på dig själv, du ser ju för bedrövlig ut. Inga grenar har du på kroppen som alla vi andra vackra granar. Du är ju nästan spritt språngande naken! Lite fjun på toppen är allt du har. Ett riktigt träd ska ha mycket grenar på kroppen, så det så", sa granen.
Alla de vackra granarna med sina yviga grenar, skrattade så de nästan höll på att trilla omkull.
Tallen Eskil började känna sig illa till mods. Kunde det verkligen vara fel på honom som alla granarna sa? När han tänkte efter insåg han hur ensam han var här ute bland alla granarna.
"Varför är jag så ensam?", sa han för sig själv.
Vad han kunde komma ihåg hade det inte bott några andra tallar här ute på många, många år.
Granarna som hört hans klagande skrattade ännu mera.
"Är man så eländig och bedrövlig som du är, är det kanske inte så underligt att du är ensam. Se på oss granar, ståtliga och beundransvärda, och massor av smådjur och fåglar som vill leva under vårt beskydd." Sen skrattade de ännu mer.
Tallen Eskil kunde se ekorrar som svingade sig i granarnas grenar på jakt efter kottarna. Han kunde se harar som gömde sig i skydd av granarna. Fåglar av olika arter satt på grenarna och kvittrade alldeles underbart.
"Vill ingen av er komma till mig och vara min vän?", sa han till alla de små djuren.
"Vi trivs redan så bra här, men tack i alla fall", svarade de.
Tallen Eskil kände sig ännu mera ensam och ledsen.
"Varför måste jag vara så fruktansvärt ful att inte ens smådjuren vill veta av mig?"
Granarna sträckte stolta på sig och sa:
"Du ser hur bra det är att vara vackra som vi är. Alla vill vara våra vänner. Ingen skulle ens komma på tanken att vilja flytta över till dig som är så ful.
Granarna skrattade ännu mera åt tallen Eskil.
När han var riktigt ledsen och ensam fick han plötsligt höra en röst som pep:
"Du har ju oss i alla fall".
Tallen Eskil såg sig omkring. Vem kunde det vara?
"Här är vi, på dina grenar, ser du oss inte?"
När han tittade riktigt noga lade han märke till några små mörkgröna, avlånga tofsar som hängde i hans grenar.
"Vad är ni för några?", undrade han.
"Vi är skägglavar", pep de små tofsarna.
"Vi har bott här i många år, men du har aldrig lagt märke till oss någonsin. Vi tycker om dig mer än granarna, för det är lättare att hänga från dina grenar, och du är inte lika stroppig som granarna är".
Tallen Eskil blev alldeles rörd. Tänk att någon enda ville vara hans vän.
De små tofsarna pep igen.
"Det finns inte så mycket att göra när man är skägglav förstår du, så vi försöker att bara hänga här och se så koola ut som möjligt".
Nu blev tallen Eskil och skägglavarna riktigt goda vänner.
Allt eftersom dagarna gick började det bli kallare och kallare och till sist kom snön. Granarna hånade tallen Eskil:
"Vi har långa, tjocka vackra grenar som värmer oss, men vad har du för något?"
De gjorde narr av honom jämt och ständigt.
Plötsligt en dag kom ett terrängfordon körande och stannade vid honom. Ut hoppade markägaren som ägde skogen, och några av hans medhjälpare.
Granarna sträckte på sig extra mycket, för att försöka göra intryck.
"De här ser finfina ut", sa markägaren och pekade på granarna.
"Granarna här kan man vara stolt över, verkligen ståtliga, men titta på tallen den ser ju för eländig ut…den är ingenting att ha."
Efter att de studerat träden en stund hoppade de in i terrängfordonet och körde iväg.
Granarna började reta tallen Eskil som vanligt.
"Du hörde väl vad de sa?, vi är jättefina och ståtliga men det är inte du".
Nu blev granarna så högfärdiga som det bara gick att bli.
Det började närma sig juletid. En dag kom markägaren tillbaka i sitt terrängfordon och i släptåg hade han stora skogsaverkningsmaskiner.
"Folk skriker efter julgranar som besatta, och här borta står de där jättefina granarna. De kommer att sälja slut i ett nafs. Det är ingen ide att göra en halvmesyr så vi avverkar allihop. Jag kommer att tjäna massor av pengar!".
Markägaren gnuggade sina händer av förtjusning.
Skogsavverkningsmaskinerna satte igång, och när de var färdiga låg alla de ståtliga granarna på flaken redo att köras iväg. Kvar stod bara tallen Eskil.
”Ska jag hugga ner den här också?, frågade maskinföraren och lutade sig ut genom fönstret.
"Den får vara, vem vill hänga julpynt från en tall?", sa markägaren och sedan körde de iväg för att sälja granarna.
Nu kunde de inte skratta åt honom någonsin mer igen.
Alla små djur som bott i granarna flyttade nu över till honom istället, och upptäckte att det trots allt kanske inte var så tokigt att bo hos en tall.
Nu behövde tallen Eskil inte känna sig ensam mer.
Av: Michael Johansson
Nasse och Trynet
Nasse och Trynet: en berättelse av Michael Johansson
-Nasse vakna! Frukosten är klar.
Mamma gris väckte Nasse ur hans slumrande medan han vred på sig i den lilla spjälsängen och borrade sitt tryne djupare ner i kudden. I en ännu mindre säng låg lillebror, eller Trynet som han även kallades och snusade med snuttefilten. Det var måndag morgon och dags att gå till skolan.
-Upp och hoppa!, ropade mamma gris, -annars kommer ni för sent, det är en bra bit att gå.
Nasse blinkade yrvaket innan han klängde sig över spjälorna och ner på golvet. Trynet tassade efter i randig pyjamas med snuttefilten tryckt intill sig.
Framme vid bordet hade mamma gris dukat fram alla godsaker.
-Jag har gjort en ordentlig frukost åt er så ni inte behöver gå hungriga till skolan. Hon kastade en blick på pappa gris som satt bakom en stor tidning.
-Ehrmmm, grymtade pappa gris.
Både Nasse och Trynet hade stuckit ner sina huvuden i ett stort kar med soppa och sörplade i sig så det stod härliga till. De dök upp en stund senare dränkta i soppa upp till öronen. Mamma gris skyndade sig att torka ren sina små älsklingar.
När de vandrade mot skolan en stund senare var de bägge mätta och belåtna.
Trynet höll Nasse hårt i ena handen och snuttefilten i den andra. Det var hans första besök i skolan. Nasse förmanade lillebror:
-När vi kommer fram till skolan håller du dig tätt intill mig, förstått?
Trynet nickade att han hade förstått.
Stigen som slingrade sig genom skogen blev hotfullare och hotfullare. Så här långt hemifrån hade Trynet aldrig varit. Nasse bar sin stora, röda, tunga skolväska.
–Jo lillebror, när du börjar skolan får du också en fin väska att bära på. Trynet nickade.
En bit in i skogen fick de syn på tre stora grisar som tjuvrökte och åt snask. De stora grisarna skrattade:
-Men vilka små söta kultingar som kommer vandrande, har ni fått lämna sängen för mamma? Sen skrattade de.
När Nasse och Trynet gick förbi lade någon krokben för Nasse så han ramlade pladask på mage i en lerpöl. De stora grisarna tjöt av skratt.
-Hoho titta, han lär sig simma! Hahaha.
En annan drog Trynet i knorren så den blev alldeles rak. De stora grisarna höll på att kikna av skratt. Ledaren slet till sig den fina röda skolväskan och öppnade den.
-Titta vilka plugghästar!
-Ge tillbaka min väska!, sa Nasse.
-Sa du något? väste en av de stora grisarna medan skuggan tornade upp sig. I ena handen höll han Trynet som dinglade i ett ben upp och ner.
Sekunden senare låg Trynet i lerpölen.
De stora grisarna tjöt av skratt.
Nasse hjälpte lillebror upp.
-Fort Trynet spring allt vad du kan!
De började springa så fort att deras små ben trummade som trumpinnar.
De stora grisarna slutade flina.
-Vi binder fast dem i ett träd så de får sitta där hela dagen. Ja det gör vi!
De stora grisarna började springa efter. Nasse och Trynet sprang allt vad de orkade men de stora grisarna kom allt närmare, meter för meter. Nu kunde de se skolan på avstånd. Nasse och Trynet sprang in genom en öppen gallergrind och kolliderade med vaktmästaren som räfsade löv. En jättelik gris med stor rund mage, glasögon och några gråa tofsar kring öronen. Vaktmästaren lyfte upp Nasse och Trynet i sina jättelika nävar.
-Uj, uj så ni ser ut, vad har ni gjort?
Innan de hann förklara dök de stora grisarna upp. De saktade ner och började vissla med oskyldig uppsyn och händerna i byxfickorna.
Vaktmästaren spände ögonen i dem.
-Har ni någonting att göra med det här?
-Vi? Vem?, menar du oss? Vi är bara på väg till lektion. De strosade förbi.
Vaktmästaren väntade tills de försvunnit ur sikte innan han borstade av Nasse och Trynet och satte ner dem.
-Seså, ge er iväg nu pojkar, lektionen börjar strax.
Nasse och Trynet hann precis in på lektionen och slog sig ner vid en bänk långt framme.
-Det här är min bänk förstår du, sa Nasse.
–Du får också en sån här bänk när du börjar skolan.
Trynet tittade nyfiket ner i den saliga röran inuti bänken. Där fanns pennor och böcker och några halvt avtuggade kritor och en massa annat spännande.
Framme vid katedern stod magister gris och knäppte sin pekpinne taktfast i bordsskivan.
-Tystnad i klassrummet! Första lektionen är matematik. Vem kan berätta vad 2+2 blir? Han pekade på Nasse.
-Det blir 3, pep Nasse. Han blev alltid skrämd när han tvingades svara inför hela klassen.
-Nej Nasse det blir det inte, sa magistern. Alla fnissade. –det blir fyra. Kom ihåg det Nasse, fyra.
Lektionen fortsatte med att de skulle skriva i sina arbetshäften, stora bokstäver med A. När magister gris stod med ryggen åt, landade plötsligt ett klart färgat karamellpapper på bänken. Nasse vände sig om och fick syn på en av de stora grisarna längst bak som flinade åt honom. Han tänkte precis ta bort karamellpappret då magistern vände sig om och spände ögonen i honom.
-Sååå? Nasse gillar att tugga karameller under lektionstid?
Innan han hunnit svara hade magister gris tagit honom i örat och drog honom mot katedern. Han lade Nasse över sina ben och gav honom ett par rejäla rapp med pekpinnen över ändan. Nasses ända värkte när han sjönk ner i bänken igen.
När det ringde ut vände han sig mot Trynet och såg att han var borta och att klassrumsdörren stod på glänt. Nasse skyndade sig ut i korridoren men ingen Trynet syntes till. Han började leta. Först på nedervåningen, sedan på våningen ovanför. Ingen Trynet. Tänk om det var de stora grisarna som tagit Trynet och just som bäst höll på att spola vatten i byxorna på honom? Han letade vidare. Matsalen var tom, likaså biblioteket, musikrummet och aulan. Var kunde Trynet vara? Plötsligt hördes ett hånflin.
–Letar du efter något småglin?
De stora grisarna hade upptäckt Nasse i korridoren.
-Höhö, vad säger ni om att ta honom till komposten på baksidan? Jag har hört att de precis tömt några präktiga skovlar hundskit?
De stora grisarna skrattade.
Nasse försökte springa men insåg att det var väldigt svårt att göra det då benen befann sig en halvmeter över marken. De stora grisarna höll honom nämligen i luften.
-Nu bär det av till komposten och hundskiten!
De vandrade ut genom dörren och gick över gräsmattan mot ett rangligt skjul på gräsmattan. Vid sidan av skjulet låg komposten. De stora grisarna höll fast Nasse. Den största av dem lutade sig framåt och rynkade på nosen.
-Tvi, nog ligger det rejält med hundskit där nere alltid. Nu slänger vi i honom killar och sen går vi till maten. De stora grisarna höll på att kikna av skratt medan de klättrade upp på kompostens sidostaket för att kunna slänga i Nasse.
Plötsligt öppnades dörren till skjulet och den jättelika vaktmästaren kom ut. Och vem var det han höll i handen om inte Trynet! som smaskade på en stor bulle som vaktmästaren hade bjudit honom på. Han tyckte det skulle bli roligt att se vaktmästaren klå upp de stora grisarna.
-Vad är det ni håller på med? dundrade vaktmästaren och spände ögonen i de stora grisarna.
-Äh ingenting, vi…vi skulle bara skoja lite med honom, sa en stor gris likblek i ansiktet. Plötsligt svajade staketet till och en av grisarna tappade balansen, knuffade till den som var framför som i sin tur knuffade till ledaren och plötsligt låg de alla i komposten med hundskit. Nasse hade trillat vid sidan om komposten och fick hjälp upp av vaktmästaren. Sedan lutade han sig in över komposten och rynkade på näsan
-Fy tusan vad ni luktar skit.
Vaktmästaren tog Nasse och Trynet i varsin hand.
-Nu går vi in och äter saft och bulla för ni är väl hungriga förstår jag?
Nasse nickade. Trynet nickade. De ville bägge väldigt gärna äta fler av de där goda bullarna som vaktmästaren hade i en stor påse på sitt bord.
När Nasse och Trynet vandrade hemåt på eftermiddagen var de bägge nöjda och belåtna. På hemvägen mötte de de tre stora grisarna som slokörat vandrade förbi efter att ha blivit både utskrattade och utkörda ur klassrummet när magister gris upptäckt deras äventyr i komposten.
När Nasse och Trynet kröp ner i sina sängar sent på kvällen tänkte de att det nog var ganska roligt att gå i skolan trots allt.
Författare: Michael Johansson
-Nasse vakna! Frukosten är klar.
Mamma gris väckte Nasse ur hans slumrande medan han vred på sig i den lilla spjälsängen och borrade sitt tryne djupare ner i kudden. I en ännu mindre säng låg lillebror, eller Trynet som han även kallades och snusade med snuttefilten. Det var måndag morgon och dags att gå till skolan.
-Upp och hoppa!, ropade mamma gris, -annars kommer ni för sent, det är en bra bit att gå.
Nasse blinkade yrvaket innan han klängde sig över spjälorna och ner på golvet. Trynet tassade efter i randig pyjamas med snuttefilten tryckt intill sig.
Framme vid bordet hade mamma gris dukat fram alla godsaker.
-Jag har gjort en ordentlig frukost åt er så ni inte behöver gå hungriga till skolan. Hon kastade en blick på pappa gris som satt bakom en stor tidning.
-Ehrmmm, grymtade pappa gris.
Både Nasse och Trynet hade stuckit ner sina huvuden i ett stort kar med soppa och sörplade i sig så det stod härliga till. De dök upp en stund senare dränkta i soppa upp till öronen. Mamma gris skyndade sig att torka ren sina små älsklingar.
När de vandrade mot skolan en stund senare var de bägge mätta och belåtna.
Trynet höll Nasse hårt i ena handen och snuttefilten i den andra. Det var hans första besök i skolan. Nasse förmanade lillebror:
-När vi kommer fram till skolan håller du dig tätt intill mig, förstått?
Trynet nickade att han hade förstått.
Stigen som slingrade sig genom skogen blev hotfullare och hotfullare. Så här långt hemifrån hade Trynet aldrig varit. Nasse bar sin stora, röda, tunga skolväska.
–Jo lillebror, när du börjar skolan får du också en fin väska att bära på. Trynet nickade.
En bit in i skogen fick de syn på tre stora grisar som tjuvrökte och åt snask. De stora grisarna skrattade:
-Men vilka små söta kultingar som kommer vandrande, har ni fått lämna sängen för mamma? Sen skrattade de.
När Nasse och Trynet gick förbi lade någon krokben för Nasse så han ramlade pladask på mage i en lerpöl. De stora grisarna tjöt av skratt.
-Hoho titta, han lär sig simma! Hahaha.
En annan drog Trynet i knorren så den blev alldeles rak. De stora grisarna höll på att kikna av skratt. Ledaren slet till sig den fina röda skolväskan och öppnade den.
-Titta vilka plugghästar!
-Ge tillbaka min väska!, sa Nasse.
-Sa du något? väste en av de stora grisarna medan skuggan tornade upp sig. I ena handen höll han Trynet som dinglade i ett ben upp och ner.
Sekunden senare låg Trynet i lerpölen.
De stora grisarna tjöt av skratt.
Nasse hjälpte lillebror upp.
-Fort Trynet spring allt vad du kan!
De började springa så fort att deras små ben trummade som trumpinnar.
De stora grisarna slutade flina.
-Vi binder fast dem i ett träd så de får sitta där hela dagen. Ja det gör vi!
De stora grisarna började springa efter. Nasse och Trynet sprang allt vad de orkade men de stora grisarna kom allt närmare, meter för meter. Nu kunde de se skolan på avstånd. Nasse och Trynet sprang in genom en öppen gallergrind och kolliderade med vaktmästaren som räfsade löv. En jättelik gris med stor rund mage, glasögon och några gråa tofsar kring öronen. Vaktmästaren lyfte upp Nasse och Trynet i sina jättelika nävar.
-Uj, uj så ni ser ut, vad har ni gjort?
Innan de hann förklara dök de stora grisarna upp. De saktade ner och började vissla med oskyldig uppsyn och händerna i byxfickorna.
Vaktmästaren spände ögonen i dem.
-Har ni någonting att göra med det här?
-Vi? Vem?, menar du oss? Vi är bara på väg till lektion. De strosade förbi.
Vaktmästaren väntade tills de försvunnit ur sikte innan han borstade av Nasse och Trynet och satte ner dem.
-Seså, ge er iväg nu pojkar, lektionen börjar strax.
Nasse och Trynet hann precis in på lektionen och slog sig ner vid en bänk långt framme.
-Det här är min bänk förstår du, sa Nasse.
–Du får också en sån här bänk när du börjar skolan.
Trynet tittade nyfiket ner i den saliga röran inuti bänken. Där fanns pennor och böcker och några halvt avtuggade kritor och en massa annat spännande.
Framme vid katedern stod magister gris och knäppte sin pekpinne taktfast i bordsskivan.
-Tystnad i klassrummet! Första lektionen är matematik. Vem kan berätta vad 2+2 blir? Han pekade på Nasse.
-Det blir 3, pep Nasse. Han blev alltid skrämd när han tvingades svara inför hela klassen.
-Nej Nasse det blir det inte, sa magistern. Alla fnissade. –det blir fyra. Kom ihåg det Nasse, fyra.
Lektionen fortsatte med att de skulle skriva i sina arbetshäften, stora bokstäver med A. När magister gris stod med ryggen åt, landade plötsligt ett klart färgat karamellpapper på bänken. Nasse vände sig om och fick syn på en av de stora grisarna längst bak som flinade åt honom. Han tänkte precis ta bort karamellpappret då magistern vände sig om och spände ögonen i honom.
-Sååå? Nasse gillar att tugga karameller under lektionstid?
Innan han hunnit svara hade magister gris tagit honom i örat och drog honom mot katedern. Han lade Nasse över sina ben och gav honom ett par rejäla rapp med pekpinnen över ändan. Nasses ända värkte när han sjönk ner i bänken igen.
När det ringde ut vände han sig mot Trynet och såg att han var borta och att klassrumsdörren stod på glänt. Nasse skyndade sig ut i korridoren men ingen Trynet syntes till. Han började leta. Först på nedervåningen, sedan på våningen ovanför. Ingen Trynet. Tänk om det var de stora grisarna som tagit Trynet och just som bäst höll på att spola vatten i byxorna på honom? Han letade vidare. Matsalen var tom, likaså biblioteket, musikrummet och aulan. Var kunde Trynet vara? Plötsligt hördes ett hånflin.
–Letar du efter något småglin?
De stora grisarna hade upptäckt Nasse i korridoren.
-Höhö, vad säger ni om att ta honom till komposten på baksidan? Jag har hört att de precis tömt några präktiga skovlar hundskit?
De stora grisarna skrattade.
Nasse försökte springa men insåg att det var väldigt svårt att göra det då benen befann sig en halvmeter över marken. De stora grisarna höll honom nämligen i luften.
-Nu bär det av till komposten och hundskiten!
De vandrade ut genom dörren och gick över gräsmattan mot ett rangligt skjul på gräsmattan. Vid sidan av skjulet låg komposten. De stora grisarna höll fast Nasse. Den största av dem lutade sig framåt och rynkade på nosen.
-Tvi, nog ligger det rejält med hundskit där nere alltid. Nu slänger vi i honom killar och sen går vi till maten. De stora grisarna höll på att kikna av skratt medan de klättrade upp på kompostens sidostaket för att kunna slänga i Nasse.
Plötsligt öppnades dörren till skjulet och den jättelika vaktmästaren kom ut. Och vem var det han höll i handen om inte Trynet! som smaskade på en stor bulle som vaktmästaren hade bjudit honom på. Han tyckte det skulle bli roligt att se vaktmästaren klå upp de stora grisarna.
-Vad är det ni håller på med? dundrade vaktmästaren och spände ögonen i de stora grisarna.
-Äh ingenting, vi…vi skulle bara skoja lite med honom, sa en stor gris likblek i ansiktet. Plötsligt svajade staketet till och en av grisarna tappade balansen, knuffade till den som var framför som i sin tur knuffade till ledaren och plötsligt låg de alla i komposten med hundskit. Nasse hade trillat vid sidan om komposten och fick hjälp upp av vaktmästaren. Sedan lutade han sig in över komposten och rynkade på näsan
-Fy tusan vad ni luktar skit.
Vaktmästaren tog Nasse och Trynet i varsin hand.
-Nu går vi in och äter saft och bulla för ni är väl hungriga förstår jag?
Nasse nickade. Trynet nickade. De ville bägge väldigt gärna äta fler av de där goda bullarna som vaktmästaren hade i en stor påse på sitt bord.
När Nasse och Trynet vandrade hemåt på eftermiddagen var de bägge nöjda och belåtna. På hemvägen mötte de de tre stora grisarna som slokörat vandrade förbi efter att ha blivit både utskrattade och utkörda ur klassrummet när magister gris upptäckt deras äventyr i komposten.
När Nasse och Trynet kröp ner i sina sängar sent på kvällen tänkte de att det nog var ganska roligt att gå i skolan trots allt.
Författare: Michael Johansson
onsdag 26 mars 2008
Välkommen
Hej
Jag heter Michael och på den här bloggen kommer jag att lägga upp olika berättelser jag skrivit. Du kan nå mig på adressen michaeljohansson1@hotmail.com ifall du är intresserad att trycka dem eller bara sponsra mig med pengar helt enkelt.
Väl mött!
Jag heter Michael och på den här bloggen kommer jag att lägga upp olika berättelser jag skrivit. Du kan nå mig på adressen michaeljohansson1@hotmail.com ifall du är intresserad att trycka dem eller bara sponsra mig med pengar helt enkelt.
Väl mött!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
