Tomtefällan

Tomtefällan: en berättelse av Michael Johansson

Det var kvällen före julafton och i den lilla staden förberedde sig invånarna på den stora dagen. I ett litet hus täckt av snö lyste det ur fönstren för på övervåningen satt barnen fortfarande uppe. Det var Adam 8 år och hans lillasyster Stina 6 år.
-Hör på nu Stina. Om en stund kommer den dumma tomten ner genom vår skorsten för att lämna julklappar och då ska vi fånga honom. Vill inte du också ha en livs levande tomte?
-Jo, pep Stina.
-Då så. När mamma och pappa somnat smyger vi ner till öppna spisen och väntar och så fort han kommer ner genom skorstenen fångar vi honom.
Barnen lade sig att vänta och då mamma och pappa somnat smög de sig ner för trapporna. De tassade fram till sovrumsdörren. Mycket riktigt sov de djupt, pappa snarkade så att hela sängen skakade.
-Ssch, tyst så de inte vaknar, sa Adam och tassade vidare. Nu var de framme vid öppna spisen. Stina kikade upp genom skorstenen innan barnen satte sig att vänta.
-Tror du han har på sig sin fåniga luva? viskade Stina.
-Jo tomtar har alltid på sig röd luva, sa Adam.
De hade suttit där en lång stund och Adam började slumra till då Stina skakade honom.
-Vakna Adam, vakna, jag hör någonting.
De lyssnade intensivt med alla sinnen på spänn.
-Det är någon på taket, viskade Stina –hör!
Ett skrapande ljud nådde dem genom skorstenen. Adam grep håven. Plötsligt dunsade ett paket ner.
-Nu kommer han snart, viskade Adam –låt honom inte komma undan.
Fler färgglada paket omsorgsfullt bundna med snören dunsade ner och blev liggande.
Barnen väntade och väntade då kattluckan sakta gled upp och en liten figur kravlade in med baken i vädret och efter sig släpade han ett paket.
Barnen stirrade på den lilla figuren.
-Ssch, låt honom komma närmare, viskade Adam och höjde håven.
Den lilla tomten stannade upp och sniffade i luften, innan han fortsatte och släpade paketet fram till julgranen.
-Nu Stina! Stäng igen kattluckan så han inte kan smita!
Stina gjorde som sin bror sa. Tomten reagerade blixtsnabbt och undvek håven som kom svepande i en vid båge innan han rusade mot den öppna spisen och försvann upp i skorstenen.
Adam sprang efter och stirrade uppåt in i rökgången. Han kunde se den lilla tomten klättra kvickt som attan längs stegen då han plötsligt tappade fotfästet och föll handlöst. Genast var Adam där och knep honom med håven.
-Äntligen har vi dig din dumma, fula, lilla tomte. Tomten glodde ilsket tillbaka.
-Fort Stina ta hit buren medan jag håller honom!
En stund senare satt tomten i säkert förvar i kattburen. Han skakade gallret i ett försök att komma loss.
-Släpp ut mig härifrån, vädjade tomten –jag måste dela ut julklapparna innan kvällen.
-Inte nu längre, sa Adam –för vi tänker använda dig som leksak.
Tomten vädjade:
-Ni förstår inte, jag har hela släden full med julklappar som barnen väntar på.
-Var det du som delade ut julklappar förra året?
-Det var jag det, sa tomten.
-Jaså? Då var det du som gav mig de stickade raggsockorna som mamma tvingade mig gå i hela vintern till skolan. Jag blev utskrattad och skolans störste tönt!, sa Adam.
-Ja och jag fick en massa löjliga papiljotter att sätta i håret, tjöt Stina –när jag ville ha en docka!
-Vi måste gömma honom så mamma och pappa inte får syn på honom, sa Adam. Barnen tog med sig buren upp till övervåningen. De sköt in honom under sängen och släckte lamporna. Efter en stund sov de djupt. Någon som inte sov var tomten. Han tänkte febrilt för han hade absolut ingen lust att sitta instängd här längre än nödvändigt. Han tog i av alla sina krafter och bände, utan resultat. Gallret buktade inte ens en millimeter. Ett smackande ljud fångade hans uppmärksamhet. Där i mörkret satt en stor råtta och gnagde på en bit ost.
-Nu sitter du allt i klistret, smackade råttan medan han fundersamt vände på ostbiten, liksom för att se om den var godare på andra sidan.
-Hjälp mig ut härifrån, vädjade tomten.
-Nja jag vet liksom inte…har fullt upp med att göra i ordning julklapparna till i morgon bitti. Småttingarna ska få en bit ost vardera av mig, äkta greveost, de du. Vet du vad felet är med er tomtar? Ni delar ut fina julklappar till barnen, men oss råttor, de verkliga kungarna, oss struntar ni i. Var det inte förresten du som gav mig en råttfälla förra julen? Just en snygg julklapp. Min gamla mormor höll på att bli halshuggen av den när hon letade efter en fin bit ost till vinet och hittade den som följde med råttfällan.
Nej du får allt klara dig själv den här gången. Råttan tvärvände och slank in i sitt bo innan den smällde igen dörren efter sig.
-Så mycket hjälp hade man av den, fnös tomten. Det gick en stund och plötsligt kände tomten att någon iakttog honom. Han vände sig om och stirrade in i ett par stora gula ögon.
-Du var då en ful en, sa den svarta katten som sträckte på sig och gäspade,-Hur du har lyckats hamna i den där buren är för mig en gåta.
-Åja du är inte så särskilt vacker själv, fräste tomten.
-Mja…tror faktiskt jag känner igen dig, sa katten –var det inte du som gav mig den här bjällran i julklapp? Min husse har tvingat mig bära den hela året, du ser väl hur spinkig jag har blivit? Den har skrämt iväg alla råttor på miltals avstånd. Den saftiga råttan med familj under sängen skulle varit min för länge sen om inte den här bjällran vore. Du är just en fin tomte. Av mig får du då ingen hjälp, du får klara dig själv.
Ljudet av pinglan försvann och tomten blev sittande ensam i mörkret. Sent omsider somnade han utan att ha kommit på någon lösning på problemet.
Nästa morgon vaknade Adam först. Han kravlade upp ur sängen och skakade Stina.
-Stina vakna Stina, vi går och tittar på den dumma tomten, kom!
De lade sig på knä under sängen.
-Han sover fortfarande, sa Adam.
-Peta på honom så han vaknar, sa Stina.
Adam stack in fingret i buren och pillade på tomten. Blixtsnabbt högg tomten tänderna i fingret. Ett tjut hördes och Adam flög upp så han slog huvudet i undersidan av sängen. Den lilla tomten blängde ilsket på honom.
-Tänker ni släppa ut mig någongång?
Adam drog fram buren och skakade den kraftigt så tomten flög omkring därinne.
-Så här går det då man biter mig i fingret!
-Han kanske är hungrig, sa Stina –har vi inte en skål med jordgubbar där nere?
Stina smög nerför trappan fram till kylskåpet innan hon återvände upp igen.
Adam stack in en jordgubbe mellan gallret.
-Här, ät den här.
-Jag vill inte ha några jordgubbar, fräste tomten –jag vill ut härifrån.
Adam pillade in en till jordgubbe.
-Du måste äta om du ska orka leka med oss sen.
-Jag vill varken ha era jordgubbar eller leka med er alls! fräste tomten och skakade gallret.
-Vi har hittat ett jättefint koppel som katten brukar ha. Sätter vi det runt halsen på dig passar det precis.
Plötsligt hördes röster nerifrån. Det var mamma och pappa som ropade.
-Adam och Stina! Kom ner ska ni få se vad någon kommit med åt er.
-Fort göm buren! fräste Adam.-de får inte se tomten.
De slängde en filt över buren och skyndade sig ner.
På den nedre våningen var mamma och pappa i full färd med att stoppa in julklappar under granen. Pappa grymtade:
-Nån lustigkurre hade släppt ner paket genom skorstenen. Säkert morfar som skämtat med oss.
Adam gav Stina en menande blick.
-När vi öppnat klapparna smyger vi upp och leker med tomten, viskade han.
När mörkret fallit fick barnen äntligen ge sig på paketen. De slet och de rev och de drog medan högen av papper växte sig allt större. Den ena leksaken efter den andra plockades ur sina kartonger och lades på hög.
När Karl-Bertil Jonssons julafton var slut smög de sig upp igen. Pappa hade somnat framför TV:n och snarkade högljutt medan mamma stickade i soffan.
De drog fram buren där tomten satt.
-Du gav oss bara 20 julklappar i år, sa Adam –förra året fick vi 25.
-Jag skulle inte ha gett er några alls. Och nästa år blir det ju hur som helst inga alls.
-Vad menar du?
-Jo eftersom ni spärrat in mig i den här buren och vad jag förstår ämnar använda mig till leksak, så kan jag ju av naturliga skäl inte tillverka några julklappar åt er till nästa år.
Adam tittade på Stina och Stina tittade på Adam innan det gick upp för dem vad han menade.
Inga julklappar nästa år.
-Men vi fick ju så många i år att de nog räcker till nästa jul också, invände Adam.
-Ja fast vid det laget är de nog sönder, kved Stina och vred sina händer. –och det vore ju förstås skojigt att få nya då, eller hur?
Adam höll buren eftertänksamt innan han sakta sänkte den mot golvet och öppnade luckan.
-Ok tomten, du vinner, pys iväg med dig nu.
Den lilla tomten slank ut genom kattluckan precis innan en dörr smällde upp och pappa kom in.
-Och vad håller ni på med då om jag får fråga?
-Vi har precis släppt ut tomten vi haft i den här buren pappa.
Pappa skrattade.
-Och det vill ni jag ska tro på? Som om självaste tomten skulle rymmas i den där lilla buren? Han är stor och tjock och rund, det vet väl alla. Nä kila iväg nu och lek busungar.
Pappa öppnade ytterdörren då han hejdade sig. I nysnön syntes tydligt en lång rad små fotsteg som försvann utåt gårdsplanen.
-Äh tomtar finns inte, suckade han och drog igen dörren efter sig, och vem vet kanske pappa skulle få se den lilla tomten nästa jul istället.

Av:Michael Johansson