Tallen och granarna

Tallen och granarna: en berättelse av Michael Johansson

I en skog någonstans i ödemarken levde en ensam tall med en massa granar. Den här tallen var hög och kraftig, och sträckte sina grenar högt mot skyn. Tallen var väldigt gammal, nästan 120 år var han. Granarna som stod omkring var klädda i långa, praktfulla, yviga grenar hela vägen upp till toppen och var betydligt yngre. De var bara 20 år och knappt torra bakom öronen.

Tallen hette Eskil, eller han trodde i alla fall att han gjorde det, för på stammen hade någon karvat in med kniv ett stort hjärta och texten: "Jag älskar Eskil"
Tallen sträckte på sig stolt och sa:
"Det finns i alla fall någon som tycker om mig".
När granarna hörde det här började de skratta hejdlöst, och vred sig fram och tillbaka så alla de vackra grenarna svajade.
"Din gamle tok!" sa en av granarna.
"Hur kan du tro att någon kan tycka om en sån som du? Se på dig själv, du ser ju för bedrövlig ut. Inga grenar har du på kroppen som alla vi andra vackra granar. Du är ju nästan spritt språngande naken! Lite fjun på toppen är allt du har. Ett riktigt träd ska ha mycket grenar på kroppen, så det så", sa granen.
Alla de vackra granarna med sina yviga grenar, skrattade så de nästan höll på att trilla omkull.
Tallen Eskil började känna sig illa till mods. Kunde det verkligen vara fel på honom som alla granarna sa? När han tänkte efter insåg han hur ensam han var här ute bland alla granarna.
"Varför är jag så ensam?", sa han för sig själv.
Vad han kunde komma ihåg hade det inte bott några andra tallar här ute på många, många år.
Granarna som hört hans klagande skrattade ännu mera.
"Är man så eländig och bedrövlig som du är, är det kanske inte så underligt att du är ensam. Se på oss granar, ståtliga och beundransvärda, och massor av smådjur och fåglar som vill leva under vårt beskydd." Sen skrattade de ännu mer.
Tallen Eskil kunde se ekorrar som svingade sig i granarnas grenar på jakt efter kottarna. Han kunde se harar som gömde sig i skydd av granarna. Fåglar av olika arter satt på grenarna och kvittrade alldeles underbart.
"Vill ingen av er komma till mig och vara min vän?", sa han till alla de små djuren.
"Vi trivs redan så bra här, men tack i alla fall", svarade de.
Tallen Eskil kände sig ännu mera ensam och ledsen.
"Varför måste jag vara så fruktansvärt ful att inte ens smådjuren vill veta av mig?"
Granarna sträckte stolta på sig och sa:
"Du ser hur bra det är att vara vackra som vi är. Alla vill vara våra vänner. Ingen skulle ens komma på tanken att vilja flytta över till dig som är så ful.
Granarna skrattade ännu mera åt tallen Eskil.
När han var riktigt ledsen och ensam fick han plötsligt höra en röst som pep:
"Du har ju oss i alla fall".
Tallen Eskil såg sig omkring. Vem kunde det vara?
"Här är vi, på dina grenar, ser du oss inte?"
När han tittade riktigt noga lade han märke till några små mörkgröna, avlånga tofsar som hängde i hans grenar.
"Vad är ni för några?", undrade han.
"Vi är skägglavar", pep de små tofsarna.
"Vi har bott här i många år, men du har aldrig lagt märke till oss någonsin. Vi tycker om dig mer än granarna, för det är lättare att hänga från dina grenar, och du är inte lika stroppig som granarna är".
Tallen Eskil blev alldeles rörd. Tänk att någon enda ville vara hans vän.
De små tofsarna pep igen.
"Det finns inte så mycket att göra när man är skägglav förstår du, så vi försöker att bara hänga här och se så koola ut som möjligt".
Nu blev tallen Eskil och skägglavarna riktigt goda vänner.
Allt eftersom dagarna gick började det bli kallare och kallare och till sist kom snön. Granarna hånade tallen Eskil:
"Vi har långa, tjocka vackra grenar som värmer oss, men vad har du för något?"
De gjorde narr av honom jämt och ständigt.
Plötsligt en dag kom ett terrängfordon körande och stannade vid honom. Ut hoppade markägaren som ägde skogen, och några av hans medhjälpare.
Granarna sträckte på sig extra mycket, för att försöka göra intryck.
"De här ser finfina ut", sa markägaren och pekade på granarna.
"Granarna här kan man vara stolt över, verkligen ståtliga, men titta på tallen den ser ju för eländig ut…den är ingenting att ha."
Efter att de studerat träden en stund hoppade de in i terrängfordonet och körde iväg.
Granarna började reta tallen Eskil som vanligt.
"Du hörde väl vad de sa?, vi är jättefina och ståtliga men det är inte du".
Nu blev granarna så högfärdiga som det bara gick att bli.
Det började närma sig juletid. En dag kom markägaren tillbaka i sitt terrängfordon och i släptåg hade han stora skogsaverkningsmaskiner.
"Folk skriker efter julgranar som besatta, och här borta står de där jättefina granarna. De kommer att sälja slut i ett nafs. Det är ingen ide att göra en halvmesyr så vi avverkar allihop. Jag kommer att tjäna massor av pengar!".
Markägaren gnuggade sina händer av förtjusning.
Skogsavverkningsmaskinerna satte igång, och när de var färdiga låg alla de ståtliga granarna på flaken redo att köras iväg. Kvar stod bara tallen Eskil.
”Ska jag hugga ner den här också?, frågade maskinföraren och lutade sig ut genom fönstret.
"Den får vara, vem vill hänga julpynt från en tall?", sa markägaren och sedan körde de iväg för att sälja granarna.
Nu kunde de inte skratta åt honom någonsin mer igen.
Alla små djur som bott i granarna flyttade nu över till honom istället, och upptäckte att det trots allt kanske inte var så tokigt att bo hos en tall.
Nu behövde tallen Eskil inte känna sig ensam mer.

Av: Michael Johansson