Vänner

Vänner-en berättelse av Michael Johansson

Det var snöigt och kallt och i skogen lekte de två vännerna Ekorren Evert och Björnen Olaf. De brukade ofta busa med varann och just idag busade de särdeles mycket där de sprang runt mellan stenarna och träden.
”Jag tycker det är bäst att vara stor och stark”, mullrade Olaf, ”för då vågar ingen bråka med en.”
”Jag vågar ju”, pep Evert och kilade iväg över hans rygg, ”och förresten är det bättre att vara liten och kvick för då hinner ingen ta fast en…..kom så kilar vi upp i tallen!”
Evert pilade som en blixt upp längs trädstammen och när Olaf kikade upp kunde han se den lilla ekorren långt, långt där uppe, i full färd med att vrida loss en av de stora saftiga kottarna som alltid fick det att vattnas i munnen på Evert.
”Kom då tjockskalle, vad väntar du på?”, sa han och slängde ner en kotte som träffade Olaf i huvudet.
Björnen Olaf ställde sig på bakbenen och satte klorna mot trädstammen. Sedan hoppade han upp och blev hängande två meter över marken medan han förtvivlat sökte efter fäste med klorna. En lång stund hängde han bara där innan han dråsade tillbaka ner på backen igen.
”Och hur ska JAG komma upp, har du tänkt dig?”, mullrade Olaf.
”Ser du nu att det är bäst att vara liten och kvick?” pep Evert där han satt på en trädgren och kliade sig i örat med tassen.
”Vänta lite så ska jag visa dig hur man gör”, sa han och pilade ner för stammen och stannade tio meter bort.
”Titta nu noga!”
Han tog sats och kilade kvickt som en vessla upp för stammen igen, innan han stannade längst ute på en gren och kastade en ny kotte i huvudet på Olaf.
Björnen Olaf lufsade runt ett par varv innan han satte tassarna mot stammen och ruskade till. En gång, och två gånger och plötsligt kom Evert neddimpande. Han landade i snön och pep ilsket:
”Vad skulle det där vara bra för?”
Olaf skrockade:
”Nu ser du väl att det är bättre att vara stor och stark än liten och kvick, eller hur?”
Medan de två vännerna kivades vidare rasslade det plötsligt till i en buske i närheten där två par ögon iakttog dem. Två jägare med varsin bössa ute för att vittja fällorna de satt upp dagen innan.
”Den stora där skulle göra sig redigt bra ovanför spiselfällen”, sa den tjocka karlen med raspig röst, svart tovigt skägg och blodsprängda ögon.
”Ja och den lilla ekorren skulle allt bli en saftig stek”, sa den mindre av jägarna, en mager, skinntorr karl med små elaka ögon som fixerade Evert där han satt på en gren.
En kvist gick av och de två vännerna som lekte med varandra i snön slutade kivas och stirrade storögt. Jägarna rusade ut ur buskaget med bössorna i högsta hugg.
”Den lilla är min!”, skrek den skinntorra karlen.
Björnen Olaf och Ekorren Evert försökte fly genom att kasta sig i sicksack från sida till sida. De var på väg att komma undan och var nästan framme vid skogsbrynet när Olaf plötsligt trampade i en björnfälla som obevekligt slöt sina käftar kring hans bakben.
Olaf grymtade av smärta medan han linkade omkring i en cirkel med fällan och dess grova kätting kring sitt ben.
Evert försökte desperat hjälpa sin store vän. Han försökte bända upp stålkäftarna men utan resultat.
”Det går inte, den är för tung!”
”Det är lönlöst att de tar oss båda, spring Evert, sätt dig i säkerhet!”
Olaf var fullt medveten om att det var hopplöst för hans del, och beredd att offra sig själv för att hans lilla vän skulle få leva vidare.
Evert sprang förtvivlat omkring från sida till sida och funderade vad han skulle ta sig till. Innan han hunnit fatta ett beslut slöt sig en näve kring hans kropp och han fann sig stirrandes in i ett par elaka ögon.
”Jag fick honom! Jag fick honom!”, jublade den magre, skinntorre karlen medan han hoppade omkring.
Han fick dock inte jubla särskilt länge innan Evert högg sina långa tänder i hans ena finger. Jägaren släppte sitt grepp och Evert kilade iväg längs marken.
”AAAJJJ som f….!!!! Han bet mig! Ge hit min bössa.
Med hagelgeväret instoppat i armvecket och stöttandes det med sin friska hand, fick han in den lilla Ekorren i siktet.
”Håll dig stilla din lilla rackare”
Evert försökte kasta sig från sida till sida men jägaren lät sig inte luras. Fingret kramade avtryckaren när en hand slog undan bössan så att hagelsvärmen träffade en trädstam istället och slet stora flisor ur den.
”Är du dum eller? Ska du förstöra skinnet?”, mullrade den tjocke karln ”Vi lägger ut en fälla med en bit ost och kommer tillbaka i morgon istället”.

Evert kunde från sitt gömställe där han satt, se hur de båda jägarna under tjo och tjim sövde ner Olaf med en bedövningspil.
”Köttet är nog mört och fint eller vad tror du?”, sa den skinntorre, magre jägaren och slickade sig om munnen.
”Kan väl trot det”, svarade den tjocke jägaren ”fast jag vill hellre se hur björnhuvudet tar sig ut över öppna spisen hemma. Hjälp till nu så vi kommer iväg.”
De bägge karlarna släpade iväg Olaf på en släde och gav sig av. Evert smög sig efter för att se vad de tänkte göra med hans store vän.
”Nu hade det nog varit bra om Olaf varit liten och kvick istället för stor och stark, då hade de aldrig fått tag i honom”
Jägarna baxade upp Olaf på en lastbil och stunden senare mullrade motorn igång. Evert började springa…så fort hans små ben bara bar honom.
Med ett hopp slank han upp på lastbilsflaket och befann sig i säkerhet. Därinne kunde han se Olaf ligga orörlig. Evert kilade upp på hans väldiga kropp fram till den väldiga nosen.
”Vakna Olaf, vakna, de tänker göra björnhuvud av dig…och du är roligare att leka med i skogen än över spiskransen. Vakna.”
Olaf svarade inte. Evert ställde sig framför nosen och försökte kittla honom med svanstippen utan resultat. Han klättrade upp och bände upp ett av ögonlocken så ögonvitan syntes. Olaf var verkligen totalt borta.
Plötsligt mullrade lastbilen till och stannade innan det blev tyst. Några dörrar smällde igen, fotsteg knarrade i snön och sedan lyste en ficklampa in på flaket, flackade omkring några sekunder innan den fastnade på Olafs orörliga kropp.
”Kom hit och hjälp till, ta tag i benen så drar vi ner honom på marken.”
”Slit å släp, slit å släp”, gnällde en röst.
Björnen Olaf släpades ut från flaket, ner på marken och rösterna avtog.
Evert kikade ut i mörkret. En bit upp i skogen lyste det ur fönstren till en stuga. Dörren öppnades och i ljusskenet kunde han för ett ögonblick se silhuetterna av karlarna som släpade Olafs livlösa kropp genom öppningen. Dörren slog igen.
Evert kilade ner på marken och fram till farstutrappen. Han hoppade upp på fönsterkarmen, ett bleck av plåt, och kikade in.
Genom fönstret kunde han se hur de två karlarna hade lagt Olaf på trägolvet och den större av dem drog fram sin stora kniv med ett blad som blänkte i skenet från en glödlampa.
Evert kved till
”Nej! nej! så får ni inte göra med min vän.”
I upphetsningen tappade han taget och ramlade med plåtbleck och allt i trägolvet.
Karlen med den stora kniven ryckte till och hejdade sig.
”Vad var det? Gå ut och se efter”
Den magre skinntorre karlen slet upp dörren och fick syn på Evert.
”Det lilla kräket är här igen! Och den här gången kommer du inte undan.”
Evert slank iväg och karlen klampade efter högljutt gastande.
”Jag ska göra köttfärs av dig, vänta bara! Du åker in i ugnen så fort jag får tag i dig”
Evert såg sig omkring innan han kilade in i ett litet hål i stengrunden sekunden innan en knytnäve kom farande. En skräckslagen råtta glodde på Evert.
”Vad har du nu dragit in mig i? Det här är mitt ställe så stick!”
En hand började vispa runt i hålet medan den kände sig för. Den slöt sig om råttan och en triumferande röst hördes:
”Jag har honom! Jag har honom!”
Handen och råttan försvann ut igen och ett högt tjut hördes.
Inne i stugan följde samtidigt den tjocka karlen nyfiket dramat genom fönstret när en het och fuktig andedräkt plötsligt slog emot hans nacke.
”Sluta flämta mig i nacken”, fräste han irriterat, ”vi ser båda genom fönstret!”, innan han insåg att hans skinntorre kamrat fortfarande låg på marken där ute och viftade med en råtta. Han svalde djupt och vände sig sakta om bara för att stirra in i Olafs jättelika gap som grinade honom i ansiktet medan saliven rann. Det enorma vrålet fick stugans väggar att skaka innan den tjocke karlen kom utrusandes vilt skrikandes.
”Björnen är lös! Björnen är lös! Lägg benen på ryggen!”
De bägge karlarna rusade iväg till lastbilen för att sekunden senare köra i rasande fart nerför vägen innan de försvann vid en krök.
Björnen Olaf satte sig framför hålet.
”Du kan komma ut nu”, mullrade han ”de har gett sig av.”
Ekorren Evert kikade försiktigt ut och fick syn på sin store vän. En stund senare satt han tryggt på Olafs rygg när han lufsade iväg.
”Det var ju riktigt skoj att skrämma iväg jägarna”, sa Evert.
”Ja, ser du nu att det är bra att vara stor och stark?, så man kan skrämma iväg skurkarna.”
Evert kunde ju inte förneka det men invände:
”Ja men om inte jag varit liten och kvick så hade jag aldrig hunnit upp på lastbilsflaket…”
”Du har faktiskt en poäng där”, svarade Olaf.
Till sist enades de bägge vännerna om att det nog var lika bra att vara liten och kvick som stor och stark.
Och där slutar berättelsen om Björnen Olaf och Ekorren Evert...och vem vet...om du tittar riktigt noga nästa gång du är i skogen kanske du får se dem leka där.

Av: Michael Johansson